Krönika: Vinnarskallar är vi allihopa
Alla vill vi det bästa för våra lag. Lojalitet vill vi alla visa. I svåra stunder är det tufft att stå pall, men det är då det behövs mest. Kort och gott, ingen gillar att förlora, men vi älskar alla att vinna.
Tveksamma beslut. Ifrågasatta beslut. Iaktagelser från diverse människor, och de som ser allting så klart och tydligt: fansen. Aggressioner och besvikelse skrivs ut och gormas ut över dataskärmar och internetforum. Av allt att döma finns det inte någonting som kan ändra på denna tabellställning eller kräftgång. Svenska Mästarna är i en kris. Tydligen en djupare kris än under säsongsinledningen, där den ineffektiva produktiviteten och matchstraffen satte sin prägel för Färjestad. Så är dock inte faktum. Det finns mycket kvar att spela för, men frågan ställs då:
- Kommer spelarna och ledarna att inse det, innan det är för sent?
Numera skriker fansen att spelarnas kontrakt ska rivas, ledare skall avgå, ledningen skall ses över. Man vill tydligen göra om allting från början. Någonting som vi alla vet inte skulle göra saken bättre. Ett annat lag har redan gjort detta ett ex antal gånger, vilket har lett till större beskymmer än vad de anat. Jag behöver inte säga föreningens namn. Jag litar på er att ni kan och vet vilka dessa är. Kanske det t.o.m. är flera?
Det kommer en tid på säsongen där man ifrågasätter allting, då det alltid är den sista lilla biten, som aldrig riktigt klappar för laget man valt att heja fram till slutspelet/ingenmansland/kvalserien. Det kommer en tid där alla beslut kan vara avgörande, där målen kan vinna viktiga platser och där misstagen kan kosta en plats i laget eller serien. Det är tiden då vinterkylan kan vara som kallast, när man vet hur nära slutet på grundserien är och när alla matcher blir "ödesmatcher". Tiden före, är det man säger blivit: lugnet före stormen. Och detta har allt mer blivit ett faktum. Färjestad är just nu i en relativt stor storm, där vinden blåser bort vitala poäng och placeringar långt från kvalseriestrecket. Det mest skräckinjagande strecket av dem alla i denna underbart hatade, älskade och fantastiskt underhållande serie som vi kallar för Elitserien.
Men ska man måla fan på väggen p.g.a. att poängen inte trillat in och man ligger för tillfället på en niondeplats? Absolut inte. Det är inte nödvändigt. För det finns någonting som alla lag behöver, och om även kritik behövs, krävs hopp och tro på de män som skrinnar ut match efter match, mål efter mål och spelar fram resultaten som vi senare kan läsa om i dagstidningarna. Att alltid stå vid och stötta de grabbar som vi ser på isen när vi slår på hockeysändningarna på Canal Plus. Att bita i det sura äpplet får vi alla göra, och vi som spelat i en lagsport vet hur surt det verkligen är att prestera och inte vinna.
Jag tar till mig av de ord som Leif Carlsson sa innan förlustmatchen mot Linköping:
-"Jag kan lova att vi kommer att gå ut i varje match och verkligen kämpa fullt ut".
Dessa ord är guld, och dessa ord är Färjestad. Dessa ord är verkligen vad folk behöver och dessa ord är vad spelarna behöver.
Hur kommer det sig att det blir på detta sätt?
- Är det spelarnas fel?
- Är det ledarnas fel?
Vem vet? Ingen vet. Det är en period som händer alla lag. Faktum är att Elitserien har mött sin konstigaste säsong någonsin, där både Färjestad, HV71, Linköping och Frölunda spelar sin sämsta ishockey på länge, och är involverade i den djupa, utdragna spelspelskampen. Även Djurgården har blivit indragen i detta. Ett lag som vi bara för ca två år sedan såg spela till sig ett SM-silver. Färjestad är knappast ensamma om denna underliga, och ifrågasatta säsong. Men utan tvekan, kan mitt hockeyhjärta säga i detta nu, att tryggheten med Färjestad är att man alltid varit med ändå in i slutet. Man har kämpat in i det sista. Man har alltid funnits till för att jävlas med de andra lagen i Elitserien.
Historiska perspektivet är att jag inte sett Färjestad missa slutspelet en enda gång under 2000-talet. Varför starta nu? Svaret på den frågan är uppenbar. För att säsongen är så pass jämn och konkurrensfylld att varje poäng blir viktig. Men det är även uppenbart att ett lag behöver en säsong, klassificerad som totalt misslyckad, för att slicka sina sår, komma tillbaka och landa på topp än en gång. För Färjestad har 2000-talet varit igenkännbart med SM-finalspel. Man spelade SM-final 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006. Tillägg har senare varit 2009 och 2011. Dessa två sista har varit år de tagit titeln och låtit det andra laget stå kvar med silvret i näven. Poängen är att man kämpar in i det sista, oavsett slutresultatet. Man kan inte alltid vara bäst, men man ska alltid kämpa. Det, mina vänner, är ishockey.
Den här säsongen är en sådan där man hellre vill glömma och förlåta. Se framåt och drömma om SM-final vid början av april månad. Att få lyfta Le Mat-pokalen mot taket av sin hemmaarena. Vilken dröm, både som spelare och supporter. Man vill alltid vara bäst.
Frustration in i det sista. Titta på er själva i sådana fall. Varför denna frustration?
Svaret: Kärleken till sporten och kärleken till ert lag. Man vill alltid att det ska gå samma väg: Seger. Seger. Seger.
