Krönika: Må bäste man vinna
55 grundserieomgångar är till ända. Åtta lag har klarat första etappen, nu är det dags att göra upp i slaget som vi alla har väntat på sedan sommarens allra sista dagar. Det är nu vi ska få veta vem som är bäst i Sverige på att spela hockey!
One man one goal one mission,
One heart one soul just one solution,
One flash of light, one god one vision
Mångsidiga rockbandet Queen vet hur man sätter ord på de stora händelserna i livet. ”One vision” (1985) må ha några år på nacken, men fångar precis det som slutspelet handlar om: Ett lag bestående av individer som för några veckor lägger allt annat åt sidan för att tillsammans kämpa för att nå ett och samma mål.
Drar man inte åt samma håll, utan sätter jaget före laget, kommer man inte att nå ända fram eftersom det krävs en lagprestation utöver det vanliga för att vinna guldet. Å andra sidan är laget beroende av att varenda deltagare drar sitt strå till stacken för att laget ska lyckas.
För att vinna ett guld krävs mer än skickliga spelare, en bra spelidé och smarta coacher. Allt det uppräknade är förstås en grundförutsättning, men det är också något som de flesta lag som når slutspelet har.
Nej, det laget som kommer att stå där som slutsegrare måste ha något mer. Något som är svårt att ta på, och ännu svårare att förklara.
Det som kanske är mest intressant är att lagen börjar om på noll. ”I slutspelet kan allt hända” är en flitigt använd floskel, men den är icke desto mindre sann. Minns väl AIK:s käftsmäll på ett HV71 som hade valt dem som motståndare av en anledning.
Det behöver inte heller vara så att det lag som har gjort den bästa grundserien har någon fördel. De regerande mästarna Färjestad hade en minst sagt turbulent säsong förra året, där det fanns de som krävde Samuelssons avgång så sent som i januari. Jag minns det som igår, när vi stod där på läktaren och misströstade, för att sedan glädjas extra mycket med laget när väl vårsolen hade kommit.
Kanske är det till och med så att lag som har haft svackor, och som spelat sig ur dem, har en fördel av detta när det blir allvar? I år har de flesta lagen haft svackor under säsongen, och frågan är hur det har påverkat lagens moral och förmåga att förändra negativa trender när de uppstår?
___
Sett till den jämna serien känns utgången i årets slutspel svårare än någonsin att sia om.
Det var intressant att se hur lagen som fick välja motståndare närmast urskuldade sig och bestämt lyfte fokus från allt som kan ge motståndarna drivkraft och media grund att håna vid eventuell förlust. Det är ingen tränare som går ut med sanningen (”Vi valde det lag som vi tror vi har störst chans att besegra”) och Dahlén gick till och med så långt som att säga att han inte ens ville välja lag, utan hade önskat att få ett tilldelat i enlighet med tabellen.
Och visst kan jag förstå dem – det är förstås extra snöpligt att åka ut när man själv har fått välja motståndare! Modos Samuelsson valde att spela på det kortet direkt när han började gasta om att ”alla tycker att vi är så dåliga”.
Luleå bör ha gjort sin läxa angående AIK efter HV:s snöpliga respass förra året, och jag tror att man kommer att fixa den bataljen (även om det inte kommer att bli någon lätt resa). Här gäller det att tidigt få hål på Fasth. Fantastiske Fasth har bara en svaghet i mina ögon – sitt eget humör. Sedan får man inte glömma att AIK är mycket mer än Fasth – Gynge och Rosén är inte för inte grundseriens bästa radarpar.
Ett Skellefteå som har vacklat lite i form mot sluttampen mot ett Modo som verkar vara i stigande form. Det jag sett av Samuelssons ledarstil gör att jag tycker att den är lite… speciell, och jag undrar hur denna kommer att påverka laget. Att visa känslor är bra, till en viss gräns, och Samuelssons agerande i det pressade läge som laget stundtals befunnit sig i under serien har ibland gett ett intryck av att han är i obalans. Det är i så fall inte särskilt bra för laget. Missförstå mig inte: En tjurig vinnarskalle är A och O för att nå framgång i den här sporten, men som tränare måste man också kunna hålla huvudet kallt i alla lägen.
Men nu, i den där berömda slutspelsbubblan där man dessutom spelar helt utan press, kan hans känslosamhet få en omvänd effekt. Nu är passionen oerhört viktig. Min slutsats blir ändå att Skellefteå tar ett extra kliv i slutspelet, och slår ut Modo. Skellefteå är oerhört tunga att möta i en lång matchserie, och det avgör.
Brynäs – Frölunda är inte heller lätt att tippa. Båda lagen har blandat och gett när jag sett dem under grundserien, och Brynäs känns som laget som, när allt stämmer, kan snurra upp vilket försvar de vill. Men grundserien är en sak, och slutspelet ett annat. Dessutom har Frölunda bra bredd i år, och jag gillar verkligen Andersen i målet. En gigant på fler sätt än ett. Oviss utgång på den bataljen, även om jag får sätta Frölunda som favoriter utifrån vad jag sett tidigare under säsongen.
___
Sist, men inte minst, handlar det om mitt eget Färjestad som ska möta HV i vad som redan utmålats som ”årets mästarmöte”. Efter den säsong som vi just genomlidit (ja, genomlidit är ordet) är det svårt att ha några som helst förväntningar, även om vi vet vilken förmåga Färjestad har att lyfta sig i ett slutspel. Å andra sidan kan just detta vara nyckeln till framgång – för en gångs skull går man in i slutspelet utan att vara en av favoriterna.
Färjestads två svagheter är, i mina ögon:
Ledarskapet: Både på isen och i båset har det sviktat på den här punkten under säsongen. Nu är det upp till bevis för både tränare och ledande spelare, nu måste man ta ett kliv framåt och använda sig av den rutin som finns i laget. Det är bara 11 månader sedan många av dem tog guld förra gången, kunskapen och förmågan finns i laget!
Ineffektiviteten: Det stora orosmolnet. Har varit slående under säsongen, både statistiken och upplevelsen man får som åskådare bekräftar den närmast parodiska oförmågan att avgöra matcher trots stort övertag när det gäller skott och puckinnehav. PP måste sitta i slutspelet, och där övertygar man inte. Att få in pucken handlar mycket om att självförtroende, vilja och desperation. Självförtroendet fick sig en skjuts framåt i och med vinsten mot Frölunda i sista omgången, och de andra två brukar komma av sig själv i slutspelet. Jag hoppas att det ska räcka för att målproduktionen ska lossna.
Samtidigt måste jag, som hängiven supporter, alltid tro på mitt lag. Och det gör jag, även om man står inför en stor utmaning i den här kvartsfinalserien.
En stor fördel som FBK har med sig in i slutspelet är det tajta försvaret med en målvakt som ger laget chansen att vinna de allra flesta matcher. Kan man bara dra ned på det kostsamma utgiftskontot ’onödiga utvisningar’ – a la slashing i mittzon – kan man nog nå långt på det gedigna försvarsspelet.
Däremot är det viktigt att man vågar spela lite småfult, och ser till att störa motståndarna och få dem ur balans. Spelet runt kassen är A och O.
Ytterligare en fördel är att resultatet från Canal+ spelarenkät släpptes precis lagom till nedsläpp. Färjestad är laget alla vill se utslaget, spelarna anses som de mest överskattade och tränaren som den sämste. Perfekt! Kan man få bättre tändvätska än så?
I år vill alla slå dig.
Nu kör vi.
Låt bäste man vinna.
