Krönika: Prövningarnas tid
En krönika om det som varit och det som väntar.
Så här dags om året brukar det bara handla om nedräkning. De flesta spelarna och tränarna har, medvetet eller omedvetet, börjat ställa in sig på det som väntar, och inte helt sällan blir februarimatcherna lite utav en transportsträcka för de flesta lag.
Men det har knappast kunnat undgå någon med det minsta hockeyintresse att årets jämna elitserietabell inte lämnar något som helst utrymme för oinspirerade plattmatcher. Årets upplopp av grundserien har varit så långt från slentrian som man kan komma, och med fem (5!) omgångar kvar är det fortfarande ovisst att försöka sig på att tippa vilka av de indragna lagen som kommer till slutspel, vilka som får en tidig semester och vilka som får dväljas i kvalserien.
Ynka fem omgångar återstår alltså, men det är ändå 15 poäng som ska delas ut. Med tanke på att det skiljer 18 poäng mellan serieledande Luleå och det sist placerade slutspelslaget AIK KAN det alltså fortfarande hända en hel del placeringsmässigt bland slutspelslagen. Det kan inte vara lätt att scouta troliga slutspelsmotståndare när den slutgiltiga tabellen är så oviss.
Men ännu mer spännande är det förstås när det gäller lagen kring kvalseriestrecket. Jag vågar mig inte ens på att gissa vilket lag det blir som gör avhängda Timrå sällskap på fel sida av den där tunna men livsfarliga linjen. Den enkla sanningen är nog att vinnarna i den striden koras utifrån vilket lag som hanterar den här pressen bäst. Det är nu eller aldrig, liksom.
Sedan är det förstås lite ironiskt att det, när säsongen ska summeras i kronor och ören, kan ha varit bättre rent ekonomiskt att hamna i kvalserien än i ingenmansland. Men så är det förstås ingen sportchef som tänker idag…
_ _ _
Färjestad har gjort ett lovande ryck på slutet. Vän av ordning poängterar då kanske att motståndet inte har varit alltför imponerande (inte ens Brynäs gick att känna igen senast) och att vinsterna därför inte är någon egentlig värdemätare på var mästarna står.
Jag kan hålla med om att vi absolut inte får slå oss för bröstet och säga att allt det gamla är glömt, att mästarna är tillbaka och så vidare . Sådant är, som bekant, livsfarligt i en sport där motivation slår klass åtminstone sex dagar i veckan. Inte för en enda sekund får man slappna av och tro att det kommer att bli enkelt bara för att man kontrollerat och vunnit de senaste matcherna.
Minnet är kort i sportens värld – se bara på hur hysterisk media, analyserande experter och fanatiska fans går från att hylla till att slakta och tillbaka igen under bara några omgångar. Detta gäller naturligtvis inte bara FBK, vilket har varit tydligt när det gäller andra framgångstippade lag som till exempel Djurgården och Linköping. Oavsett vilket är den bistra sanningen att man inte har råd med en enda liten svacka till.
Med detta sagt måste jag ändå säga att det sett oerhört mycket bättre ut på flera plan under de senaste omgångarna. Man har börjat producera framåt, och man har också klarat av att ställa om och bryta negativa mönster när man hamnat i svackor under match. Ett exempel på detta är när man togs lite på sängen av AIK:s taktik i första perioden i torsdags, men sedan kom tillbaka i den andra perioden och tog tillbaka taktpinnen på ett ypperligt sätt.
Statistiken visar att det inte är någon enkel utväg att byta tränare under brinnande säsong, och det såg länge ganska knackigt ut även för FBK. Men efter det senaste landslagsuppehållet känns det som om det äntligen har börjat lossna och att man har börjat dra åt samma håll.
Borta är det plågade uttrycket i spelarnas ögon, kroppsspråket är ett helt annat och farten och kreativiteten är tillbaka på isen. Man har betydligt bättre udd och fokus i anfallen, och med det kommer förstås också utdelningen. Det är fler spelare som är beredda att göra skitjobbet, men också fler spelare som törs utmana och gå på avslut. Sedan tidigare vet vi att vi har ett bra försvar, med en fantastisk, matchvinnande målvakt som sista utpost. Det jag vill se förbättras ytterligare är utdelningen i PP. Men fortsätter man på inslagen väg kommer det också.
Matchen mot Luleå i kväll blir en viktig värdemätare. Inte så att man nödvändigtvis måste vinna matchen, det viktiga är hur man står upp mot ett tufft och inspirerat motstånd.
En viktig skillnad mot positiva trender tidigare under säsongen att det då främst har handlat om att enskilda spelare eller formationer som glimrat till. Nu känns det som hela laget är på gång. Förstakedjan har varit riktigt vass på slutet, men det känns också som om tränarna har börjat få fart på fler formationer som kan vara med och bidra till den bredd som krävs för att nå långt i ett slutspel. Nu gäller det att man fortsätter att jobba på i samma stil och bara ser framåt.
_ _ _
Till sist: Några spelare som jag vill uppmärksamma just nu är…
Matchvinnaren
Torpet, som i mina ögon är den spelare som sett över hela säsongen varit vår viktigaste spelare, ger laget chansen att vinna i stort sett varje match, och hans stabilitet kommer att vara vårt viktigaste vapen framöver.
Hjärtat
Om det finns någon som fortfarande ifrågasätter varför Basse fick MVP-titeln i förra slutspelet är det bara att följa killen i några byten. Här talar vi 190 cm/93 kilo stenhårt, gediget arbete i vartenda byte. En ovärderlig tillgång för laget. Honom skulle jag gärna se mer av i PP-spelet.
Vägvisaren
Man behöver inte vara vidskeplig för att konstatera att Frögga är viktig för lagets poängskörd. Visst är det nästan skrämmande hur väl lagets prestation hänger samman med hans medverkan, men det är ingen slump att FBK vinner med ”sheriffen” på isen. Hans pondus ute på isen (och i båset) visar på hans ledaregenskaper, och han är också mycket intressant att detaljstudera under bytena. Stenhård, smart och obekväm att möta. Och allt som oftast med ett leende på läpparna.
Injektionerna
Unga spelarna Görtz, Thorell – och för all del naturligtvis också Lundh via sitt intåg i förstakedjan – har bidragit till scenförändringen på isen. Ungdomlig entusiasm kombinerat med talang och kreativitet. Det känns som det händer något varje gång de här spelarna är ute på isen.
Jokern
Meyer kan mycket möjligt bli årets slutspelsjoker. Man brukar tala om att det tar en stund för hemvändande proffs att vänja sig vid den stora rinken, och här pratar vi om en kille som spelat hela sin karriär på liten rink. Hans start var följaktligen inte någon dans på rosor, men jag tycker att Meyer visat på strålande inställning genom att inte gnälla utan istället kämpa sig till större förtroende och mer speltid.
Och det är inte bara tränarna som gillar vad de ser: Jag tror att han kan komma att bli viktig i slutspelet med sin aggressiva, transatlantiska spelstil, kombinerat med en kylig fingertoppskänsla för hur långt han kan gå i närkamperna för att inte bli en belastning för laget.
Han är duktig på att vinna tillbaka pucken, och hans fina passning till Paulsson i matchen mot Djurgården är ytterligare ett bevis för att killen kan betydligt mer än att åka runt och reta upp motståndare. Det skulle vara kul att få se vad han kan bidra med i PP.
