Tre hot och en lång rad löften
”Överfall”, ödsliga läktare och snurriga domslut. Det finns lite saker att fundera över när en femtedel av årets elitseriegrundserie är avklarad.
Två tre-poängare i rad. Skönt att det så sakteliga börjar gå åt rätt håll, och att de svulstiga rubrikerna kring FBK som media frossat i börjat avta något.
Men nyanser är knappast något som gör kvällstidningarnas rubriksättare feta: de senaste dagarnas modeord är utan tvekan ordet ”överfall”, vilket i pressen syftar på en tackling som resulterar i en hjärnskakning eller en annan liknande skada.
Överfall är ett laddat ord, och antyder att den som överfaller medvetet är ute efter att skada. Definitionsmässigt innebär det också att attacken sker då den drabbade inte är förberedd på att den ska komma, och därför inte har någon möjlighet att försvara sig.
Vi vet ju att det finns en anledning till tidningarnas onyanserade retorik. Har man sett igenom det här sättet att arbeta inser man snart att deras dramaturgi inte är någonting att ödsla energi på. Lite komiskt blir det om inte annat när man inser att en del av dem som högljutt fördömer tacklingarna inte ens har sett den aktuella situationen innan de skriver sina krönikor och blogginlägg. Men faktum är att det inte går att bortse från medias del i att den här diskussionen flammat upp.
Problemet är att ämnet inte går att dela upp i rätt och fel, eller svart och vitt. Det finns alltför många aspekter att ta hänsyn till för att kunna göra det.
Precis som de allra flesta hockeyälskare är naturligtvis också jag angelägen om att skadorna inom ishockeyn ska minimeras. Om man bortser från det grundläggande, det vill säga att jag inte vill att någon människa ska behöva skadas på jobbet, finns det också en idrottslig aspekt. Det handlar nämligen inte bara om att jag vill att mitt eget lags spelare ska få vara skadefria – ska ligan behålla sin attraktionskraft måste vi vara rädda om hockeyns stjärnor och profiler. Skadade spelare är med andra ord inget som någon vettig människa vill se.
_ _ _
Med detta sagt ser jag nu en oroande utveckling där var och varannan tackling där någon gör sig illa tycks sorteras in under benämningen ”checking to the head”. Det pratas om väderstreck och vinklar, och jag är fullt medveten om att det är omöjligt att vara helt objektiv när det gäller att bedöma olika tacklingssituationer. Det är inte heller lätt att vara domare och precis där i ögonblicket tvingas dra en gräns för vad som är en två-minutare och vad som ska rendera ett hårdare straff.
Men faktum är ändå att det gått lite överstyr när en spelare som inte ens träffar åker ut på 5+20. Domslutet mot Sterner i Frölundamatchen är ett exempel på detta. Vad är nästa steg – att man åker ut för att man ens TÄNKTE på att tackla?
Det är också lite oroväckande att det som fäller avgörandet mellan att "fria" eller skicka tacklaren till omklädningsrummet verkar vara om den tacklade spelaren blir skadad eller inte. Ibland släpper domarna skolboksexempel på checking to the head som inte lett till skada för att istället ta ut för en situation där det finns en rad olyckliga omständigheter som samverkat till att en spelare blir liggande på isen. Det MÅSTE inte per automatik vara en osjyst tackling bara för att en spelare skadas.
Ett exempel på detta är när den tacklande spelaren är längre än den som blir tacklad, eller om den tacklade redan är i obalans och/eller håller huvudet lågt. Detta resulterar ofta i att den tacklande spelarens armbåge träffar den tacklades huvud.
Det går fort i dagens hockey, och det tar några millisekunder innan man får stopp på en adrenalinpumpad, muskulös kropp på väg in i en tackling. Det innebär att ny information i tacklingsögonblicket ibland inte hinner nå fram till musklerna, eller att ”ryggmärgen” tvärtom får spelaren att agera på ett sätt som inte är optimalt.
För den som blir tacklad kan det handla om att man duckar eller på annat sätt försöker undkomma istället för att "möta upp" på lämpligt sätt.
Ett annat exempel på detta är när den tacklade spelaren är på väg att få tag i pucken men inte når fram, vilket resulterar i att den tacklande spelaren straffas på grund av en tackling av icke-puckförande spelare.
Regelvidrigt, naturligtvis, men i vissa fall lite hårdraget. Jag må vara naiv, men jag tror inte att det är särskilt många spelare som njuter av att utsätta en annan spelare för den obehagliga och riskfyllda upplevelse som en hjärnskakning ändå innebär. Jag har själv haft ett par hjärnskakningar, och det tillståndet är inget man önskar ens sin värsta fiende!
Vad säger då Hockeyligan om detta glödheta ämne? Ja, om jag ska vara ärlig känns det lite som hyckleri att samma hockeyliga som marknadsför hockeyn genom ett reklamklipp bestående av lindrigt sagt tuffa tacklingar ackompanjerade av rå musik, numera gjort en riktigt hårig pudel. Domarna har utan tvekan instruerats att beivra tacklingar som kan leda till allvarliga skador. Och visst, det köper jag helt och fullt.
Men om det vore så enkelt att få bort farliga tacklingar att det räckte med att skicka alla som skadar en motspelare på långa avstängningar skulle inte nya fall ständigt dyka upp så här långt in på säsongen. Klubbarna och spelarna i dagens disciplinerade hockey är smartare än så – ingen vill riskera att dra på laget ett tufft fem-minuters spel i numerärt underläge i onödan – och ändå fortsätter spelarna att dra på sig straffet. Varför?
Jag skulle vilja påstå att det handlar om den inkonsekvens man ser både i bedömningarna ute på isen och i disciplinnämnden. Det är orealistiskt att tro att vi alla ska vara överens om exakt vad som är ett korrekt straff i varje enskilt fall. Men vi måste börja med att se till att alla parter på isen är överens om vad som gäller och vilket ansvar spelarna har både som utdelare och mottagare. Om det är svårt att avgöra ett fall i stridens hetta kanske vi ska spara det till granskningar efteråt istället för att döma ut en femma som, om man har otur, kan avgöra en hel match.
Hur som helst kan mycket få av de här situationerna karaktäriseras som ”överfall”.
_ _ _
Detta leder mig osökt in på tre hot och några löften som jag reflekterat över när det gäller svensk hockeys framtid:
Tacklinghyckleriet
Självklart ska spelarna respektera varandra ute på isen. Men åtgärderna mot farliga tacklingar måste snarare utgå från ett mer långsiktigt tänk där man för in värderingar kring etik och moral både tidigt och löpande i hockeyspelarnas utbildning. Det här sättet att tänka måste sedan också genomsyra även det praktiska momentet ute på isen och i båset.
Men det är å andra sidan viktigt att inte bli hysterisk och därmed riskera att utsätta hockeyn för en förödande identitetskris. En av hockeyns grundläggande kännetecken är ju trots allt att det är en kontaktsport - och idag slänger i stort sett varenda spelare en ängslig blick på domaren efter varje tackling man delat ut. En konsekvens av den debatt och den otydliga bedömning av tacklingar som vi nu ser kan bli att man som spelare undermedvetet minskar ned på alla typer av tacklingar. Och det är knappast en lämplig utveckling om man vill få en känslofylld, dynamisk hockey som lockar publik.
Publikflykt
Publiken, ja. Det har pratats om FBK:s publiktapp, men många av de matcher som jag följt i andra arenor visar att man inte är ensam om att tappa publik. Ett exempel på detta är matchen mellan AIK och Växjö i tisdags då jag faktiskt blev lite chockad – man såg nästan bara tomma stolar i de nedre etage som ju brukar vara de som fylls först i de flesta arenor! 3444 åskådare i en miljonstad som Stockholm är ju skrämmande dåligt!
Varför sviker publiken? Tja, en förklaring som jag brukar få när jag talar med hockeyfans är att grundserien för många känns lång och ointressant: ”Det är först när det börjar dra ihop sig till slutspel som serielunken försvinner och nerven kommer”, är det vanligaste svaret, och det svaret har jag hört från fans från de allra flesta elitserieklubbarna.
Kanske är det bra för spänningen att serien tenderar att bli jämnare och mer oförutsägbar? Å andra sidan ser vi hur spelet blir alltmer avvaktande och disciplinerat. Den moderna hockeyns kontrollerade spel innebär mindre utrymme för improvisation och böljande spel. Det finns inget synonymt mellan att spela underhållande och att vinna, och det är den krassa verkligheten.
Hur ska man då göra för att dra mer publik till arenorna? Mer publik ger ju som bekant större intäkter, vilket i sin tur ger klubbarna bättre ekonomi och större möjlighet att behålla stjärnorna i svensk hockey längre.
En anledning till publiktappet som brukar lyftas fram är de målsnåla resultaten. Och visst vill vi väl se fler mål i hockeyn? En vettig utgångspunkt är väl i så fall att man blir hårdare när det gäller de regler som finns angående målvakternas utrustning? Att låta målvakterna spela med regelvidrig utrustning utan någon som helst åtgärd är helt absurt. Tänk om man skulle ha den synen på andra regelbrott inom idrotten?
Och, självklart, är det spelaren själv som har ansvar för att kontrollera att den utrustning man använder uppfyller kraven!
Domarnivån
Det är alltid extra känsligt att kritisera domarnas nivå när laget har gått dåligt. Därför vill jag betona att det inte handlar om att skylla FBK:s dåliga inledning på domarna. Problemet är dessutom inte helt nytt, och har verkligen inte bara drabbat Färjestad.
Hur som helst utgår jag ifrån att jag inte är ensam om att längta efter att fyrdomarsystemets barnsjukdomstid ska vara över! Nivåskillnaden mellan två domare i samma match kan vara rent horribel, och detta påverkar utan tvivel spelet negativt. Vissa förseelser kan ibland helt ignoreras för att sedan nitiskt beivras, och alltför ofta friar en domare medan den andra fäller. Det blir svårt för spelarna att hitta nivån när den kan variera så mycket i en och samma match, och det kan ibland kännas som rena lotteriet om det blir utvisning eller inte.
Ett exempel på hur detta har drabbat mitt FBK är hakningen på Grundel i inledningen av matchen borta mot Linköping, där det dessutom resulterade i ett baklängesmål. Det är inte lika roligt att vinna på grund av ett felaktigt domslut, och det är ännu värre att förfördelas av ett!
Domarna kan förstås inte se allt. Ett nytt domarsystem tar tid att implementera – det vet vi exempelvis från NHL - och på grund av det ökade behovet av domare har ligan dessutom tvingas fylla på med nya, inte fullt så rutinerade domare som behöver skolas in i elitseriens förutsättningar. Men två huvuddomare på isen samtidigt avslöjar obarmhärtigt de eventuella skillnader i bedömningen som finns mellan olika individer. Därför är det viktigt att man jobbar hårt för att ena domarteamen i sina bedömningar, och att man är tydlig med nivån gentemot klubbarna och spelarna. Det är trots allt synd om det här problemet ska få avgöra matcher.
Ungdomlig entusiasm
Mycket gnäll i den här krönikan, och jag ska därför avsluta med något positivt: Det är kul att se alla dessa unga och heta spelare i de nya, spännande generationerna börja ta plats i elitserien.
Jonas Brodin är en lysande representant för sin hockeygeneration. Han spelar i det stora hela lika lugnt och stabilt som om han hade spelat i elitserien ända sedan födelsen 1993, och han har definitivt varit en av FBK:s bästa backar så här långt. Och han är inte ensam: innan Hyvönen kom in och höjde upp medelåldern i årets upplaga av FBK hade laget elitseriens yngsta trupp!
Många unga och lite orutinerade spelare kan förstås vara en av anledningarna till att man fått en tuff start, men med rätt stöd från de mer rutinerade spelarna i laget brukar de här spelarna å andra sidan vara mycket underhållande att följa i sin ungdomliga entusiasm. Ser man till övriga lag i serien så har många unga spelare klivit fram och visat framfötterna även där. Nu måste vi bara fundera över hur vi ska få behålla våra löften lite längre i elitserien.
Men det problemet tar vi en annan gång…
