Färjestad-bloggen: Vinnarskallar, krånglande knän och taskig personalpolitik
Vinst över Djurgården i omstarten. Skönt, inte minst efter senaste mötet då Owuya förvandlades till en levande väg framför frustrerade och forcerande hemmaspelare. Kul då vinsten bärgades efter ett smart spel med ett väloljat försvar, inte minst då det förekommit vissa skämtsamma (?) kommentarer till inför matchen-reportaget som antydde att Färjestad skulle stå för en tråkig defensiv kontringshockey. Skrattade gott åt detta. Är det något som man normalt sett inte kan förknippa med FBK så är det väl att smyga runt kring eget mål och vänta på kontringar. På gott och ont, fast mest på gott, förstås. Att man, som mot Frölunda i gårdagens osannolika tillställning, tokanfaller och därmed bjuder på mål bakåt är väl inte alltid så muntert. Men det är lättare att leva med en förlust efter en sådan matchbild än om man ställt upp på egen blå och hoppats på misstag från motståndarna.
Marcus Johansson gjorde sitt andra NHL-mål i gårdagens prestigemöte med Philadelphia. Förlust blev det förvisso totalt, men coach Boudreau fortsätter att berömma sin rookie. Mackan, som spelat i tre formationer under de tre senaste matcherna (varav den i onsdags som center mellan Ovechkin och Knuble i förstakedjan), har haft en rookiesäsong som hittills varit lite upp och ned, med bland annat en skada som kostade honom några matcher och en tripp till Hershey Bears för matchträning. Helt naturligt med lite upp- och nedgångar, och som tur är spelar inte Marcus i något nordamerikansk slit-och-slänggäng som köper in stjärnögda men billiga unga svenskar på dussinet och helt kallt räknar med att en av tio blir något.
Det känns som om tålamod är en bristvara ”over-there”, och som att nordamerikansk hockey snart är den sista dinosaurien när det gäller synen på både arbetsgivaransvar och idrottspsykologi. Tedenby är ett exempel där man undrar om helgens snygga mål kommer att räcka för att övertyga lagledningen om att ge honom en ärligt menad chans i ett New Jersey som ju knappast rosat marknaden under årets säsongsinledning? Omarks story är ett annat exempel på att man måste ifrågasätta om NHL:s sätt att tänka leder till att spelare utvecklas optimalt. Är det verkligen så karaktärsdanande att som ung talang få sina känsliga handleder sönderslagna ute på vischan medan publiken, som betalt under en tia för biljetten, sitter och hoppas på att vinna kalkonen som lottas ut på inträdet? Och finns det kanske något annat sätt att tänka för att man ska kunna ta vara på talanger som exempelvis Robert Nilsson?
Under inledningen har Sanny Lindström visat eventuella tvivlare från fjolårets svaga säsong om att han är den topp-värvning som han presenterades som. När han inte skriver underhållande krönikor i VF, spelar smart på isen och levererar nya kandidater till kategorin ”årets tackling” visar han prov på en riktigt välgörande inställning som kan bli guld värd framöver. Det var surt med 3-1-målet mot indianerna, men jag tycker nog inte att man kan gnälla alltför mycket på Sanny för att han släppte förbi sig Niklas Andersson.
Sanny fick, nöjer jag mig med att konstatera, inte riktigt möjligheten att göra ett bra jobb i den sekvensen. Han var inte glad när han gjorde brasved (eller vad man nu ska kalla det nu för tiden) av klubban på väg in i båset efteråt, och hans blick i intervjun efteråt i Studio FBK påminner mig om den hos en ung Foppa som diskuterade domarinsatsen efter finalförlusten mot Malmö 1994. Vinnarskallar. Perfekt. Sådana behövs för att kunna nå långt i vår.
Till sist, två små mörka moln på min FBK-horisont:
- Backsidan. Hur väl fungerar Fröggas knän egentligen? Med hans spelstil och roll i laget krävs det att han är på topp. Behöver vi kanske förstärka backsidan inför våren med tanke på de blessyrer och skador som trots allt redan finns bland backarna?
- Varför så omständligt framåt? Varför så förtvivlat svårt att få utdelning på hemmaplan, trots att man stundtals parkerar på motståndarnas planhalva? Buss till hemmamatcherna känns ju lite fånigt, men varför satsar man inte på att åtminstone försöka spela lite enklare. Ibland känns det som om man krånglar till det lite istället för att bara slänga iväg ett skott och följa upp. Ett ambitiöst och stundtals vackert anfallsspel i all ära , men alla mål behöver ju inte vara kandidater till årets mål. Kanske dags att byta ut de där jeansen mot en vecka med en värstingbil av kreddigt märke? Och den som gör flest mål totalt behåller bilen när säsongen är slut. Skämt åsido, någon som har något vettigt förslag här? Eller är jag kanske bara orolig i onödan?
