Krönika: "Det sitter i väggarna"

Som att flyga på brutna vingar. Likt fågeln Fenix reser vi oss ur askan, om och om igen, men vi lyfter aldrig. Vi står med ena foten kvar och försöker, med desperation i både kropp och blick, att hoppa på ett ben. Vi har kravlat runt i den så länge att vi låtit den föda oss, och nu sätter vi den i halsen. Askan, det vill säga. Med lungorna fyllda av den lever vi på konstgjord andning, och nu börjar luften ta slut. Vi är en slav under vår egen historia. "Det sitter i väggarna".

Vi vet alla vad de orden betyder för oss och för det vi håller kärt.
Ord som är gjorda för att skapa en trygghet, eller åtminstone en känsla av det.
Ord vi skall lita på.
De bygger vår historia samtidigt som de flätar den samman med det som komma skall.
De sitter på väggarna. De sitter i vår förening. De sitter i våra huvuden.

Vi har använt dem som en mur som bara blivit svårare och svårare att ta sig över. En mur vi trodde skulle vara omöjlig att fälla.
Men när man tänker efter är det nästan lite skrattretande att det som sitter I väggarna bokstavligt talat sitter På dem.
Vad händer när muren krackelerar? När väggarna inte längre håller? När de likt bokstavligt talat faller över oss och krossar den tro på vilken de är byggda?
Vad har vi då kvar?
Inte minst, vad är det egentligen som sitter i dem?
Den frågan är nu mer aktuell än någonsin.

Jag är en människa som ser saker på lång sikt; en som hellre lägger fokus på det som väntar i periferin än på det som står rakt framför mig.
Jag sade inför säsongen att finalplatsen var det sämsta som kunde hända oss, sett ur ett längre perspektiv.
Ibland hatar jag när jag har rätt.
Jag sade inför säsongen att vi saknade spets i vårt lagbygge.
Ibland hatar jag när jag har rätt, igen.
Call me a liar? Go ahead.

Redan när förra säsongen kom till sin ände gick vi ut och sade att vi skulle ha ett lag som skulle vara med och slåss i toppen. Ett lag som skulle inge respekt.
Den säsongen försökte vi spela en hockey vi inte bemästrade; vi harvade i botten av tabellen första halvan av säsongen; vi gjorde en förändring i tränarstaben; vi värvade en producerande forward tillsammans med en producerande back.
Den här säsongen… försökte vi spela en hockey vi inte bemästrade; vi harvade i botten av tabellen första halvan av säsongen; vi gjorde en förändring i tränarstaben; vi värvade en producerande forward tillsammans med en producerande back.
Någon som ser ett mönster?
”Galenskap är att upprepa samma sak och förvänta sig ett annat resultat.”
Jag låter de orden tala för sig själva.

Vi har skapat det här mönstret, det här monstret, och det dödar oss, sakta men säkert.
Ett mönster som är på god väg att lämna lika stora avtryck efter sig som den framgångssaga som tidigare var den röda tråd den här föreningen personifierade.
Ett mönster som successivt uppgraderats, samtidigt som tron på dess värde degraderats.
Vi har varit en slav under vår egen fartblindhet och blundat för det svarta hål vi sakta men säkert sugits in i.
”An endless dream will end if not feeded properly”.
Vi går, varje säsong, precis som kulturen bjuder, ut och säger att guld är det enda som räknas.
Vi gör en usel start, får en höst som går betydligt mer åt helvete än himmel och får kämpa för att ens hålla oss över strecket.
Det nedre strecket, det vill säga.

Den här säsongen skulle vi ta guld. Igen.
Vi skulle till och med göra det dubbelt upp: SHL och CHL.
Sämsta placeringen i serien på över femton år; missat slutspel och ut direkt i gruppen i den där ”mästarturneringen”.
Hoppla ponken.
Hand upp ni som inte känner er lurade.
Utgår från att jag kan räkna de händerna på mina fem fingrar.
Insikten i vad som saknas är det som verkar saknas.
Själva ’själv’ i ’självinsikt’.

”Det är lugnt, vi kommer igång efter jul, det löser sig” .
En fras som är lika vanligt förekommande bland de med grönvita hjärtan, som den är dödlig.
Det löser sig…
Säg det till de sex miljoner i minusresultat som med stora röda siffror visade sig i bokföringen. En siffra som även den lär ha uppgraderats tills nästa gång det är dags att summera den på sista raden.
Säg det till de supportrar som finns där från match ett, år efter år, och tvingas genomlida månader av klyschor till svar gällande varför det ser ut som det gör. Klyschor och diplomatiska svar som ackompanjeras av tomma blickar som säger en helt annan sak än det som förmedlas verbalt.
Säg det till de som nu får lämna organisationen för att ekonomin inte håller. Trotjänare som gett hjärta och själ till den här föreningen, år efter år.
Säg det, och försök känna trygghet i det.

Är det här ett mönster vi vill leva med? Ett vi är beredda att acceptera?
I mina ögon är det här en förening som skall bära sin stolthet utanpå.
Som spelare skall du vara så jävla tacksam för att du får bära skölden på bröstet.
Du skall vara lika stolt över att få åka in på isen iklädd våra färger som du var när du gjorde ditt första framträdande på den i unga år.
Lika stolt som dina föräldrar var över dig, den dagen, då de förevigade dina första skär för dig att kunna se om och om igen.
Men vad är vårt marknadsvärde idag?
Den frågan bör ställas, både internt som externt.
Sanningen lär svida.

Vi kan klaga på sviktande publiksiffror och bristande intresse säsong efter säsong.
Ärligt talat förstår jag inte vad det klagas på; så länge mentaliteten i föreningen, och i truppen, är att det är i slutspelet det avgörs finns det ingen anledning för de som betalar sina hårt förvärvade slantar att gå emot den. Vem vill betala för att se spelare som ställer in skridskorna under hösten?
Det finns för många spelare som skulle mått bra av prestationsbaserade kontrakt. Spelare som alltid blir bättre när det närmar sig; kontraktstider.

När man plötsligt börjar åka skridskor halvvägs in i serien, när man tidigare sett ut som man gått på styltor, då handlar det inte om självförtroende. Det handlar om inställning, och jag vägrar att acceptera den typen av beteende.
Om det är någon som inte håller med är det bara att titta på de spelare som ger allt varje match och uppmärksamma skillnaden. Det är den som gör skillnaden, på ett lag som lyckas lyfta och ett som ligger kvar och kravlar runt i sitt eget stoft.
Host host.

Vi har på 55 omgångar, och tre matcher därtill, misslyckats med det mest vitala. Det mest basala.
Grundspel.
Man skulle kunna tro att det stora målet med den här säsongen var att slå världsrekord i antal kedjeformationer.
Hallå, Guinness Rekordbok, det är dags att komma till Karlstad; jag tror vi fixade det.
Vi hann knappt ens ut på isen innan vi kastade om i laget, och så har det fortsatt hela vägen igenom.

Hur man ska kunna skapa trygghet genom konstanta kedjeformationsbyten, i en grupp som man uttalat benämnt som osäker efter ännu en usel start, det övergår åtminstone mitt förstånd.
När det handlade om vinna eller försvinna, liv eller död, gjorde vi det med kedjor som plötsligt skulle hitta varandra som handen i handsken, trots att de inte ens fått chans att prova ut rätt storlek.
Det dröjde inte ens två perioder innan namnen kastades om igen.
Resultatet och beviset för ineffektiviteten i detta beteende står nu och skrattar oss i ansiktet.
Som sagt, jag förstår inte idén bakom denna typ av ideation.

Det är lätt att sparka på den som ligger.
En liten lätt rörelse i nedåtgående riktning är allt som krävs för att skapa en falsk känsla av makt, överlägsenhet och personlig vinning
”Sparka inte på den som ligger”.
Så varför väljer jag då att göra det i detta fall?
Tillåt mig själv att ge en ny vinkel på detta, med rätta, tidsobundna talspråk; om man gör det av en annan anledning, av den att man vill få in foten under den, för att hjälpa den att lyfta? Lyfta ur den där askan.
Jag sparkar inte på den (läs: oss); jag trycker till under, i en kraftig rörelse, nerifrån och upp. Jag gör det jobbiga, utför rörelsen i motsatt rörelse och går emot både normen och dragningskraften.
Jag gör det jag kan för att få den, få oss, att lyfta.
För min del handlar det inte om den här säsongen.
Det handlar om framtiden.
Det handlar om överlevnad.

Spela med öppna kort.
Du kan lura dig själv men i slutänden kommer sanningen alltid ikapp.
Det är dags att vakna upp nu och inse vad den innebär.
Den kommer göra ont, det står bortom alla tvivel, men det är en smäll vi måste vara beredda att ta nu.
Det behöver föras en diskussion. Igår, idag och imorgon.
Så länge intresset i den ligger i att hjärnan skall jobba för att nå dit hjärtat vill måste den få föras.
Det måste finnas utrymme för självinsikt.
Det måste bildas utrymme för kritik.
Det måste ges utrymme för analys.

Vad som är vackert eller fult, rätt eller fel, ligger i våra egna värderingar och i betraktarens öga.
Vi brinner alla för samma sak men vi väljer olika vägar att kämpa för det vi älskar.
Det viktiga är att vi aldrig slutar kämpa.
Oavsett.

Och just det: klona Rickard. Wallin.

Värt att notera är att jag skrev de flesta av dessa rader redan i höstas, men valde att hålla på dem då jag tyckte det var nog med skit som det var.
Nu finns det inte längre något att hålla på.
Muren har fallit.

Analysera, ta lärdom, gå vidare.

Acceptera faktum.

Det är dags att börja om nu.

Det sitter inte längre i väggarna.

------------------------------

Så, mina vänner, tills nästa gång…

”Historien är historia. Du kan leva lika lite På den som du kan leva I den.”

Lättare listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/67e6yHRiSn0M6z7V1lryQs

Tyngre listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/3aFa9hvfUYGT2YAo5zLdYJ

------------------------------

RickardReinli@Twitter