Krönika: ”På något sätt tog vi oss dit igen – del 1”
SHL-säsongen 2013-2014 var inte gammal förrän höstmörkret sänkte sig över de värmländska skogarna och snabbt centrerade sig i Karlstad. Färjestad BK infriade inte omgivningens förväntningar, hamnade snabbt i tabellbotten medan nyförvärven, flera till antalet, inte levererade. Som om det inte vore nog med det avgick även sportchefen innan två fiaskospelare fick lämna. En tränare sparkades också – allt detta innan årsskiftet. Men den anrika föreningen reste sig på nio och gick till SM-final.
Framgång, resultat och medaljer är en färskvara, något som alla vill se på meritlistan konstant. Men att prestera år efter år, match efter match och sluta högst upp är verkligen ingenting som är givet. Vi med Färjestad BK-sympatier har blivit oerhört bortskämda på sistone med fantastiska kulturbärare, både på ledar- och spelarsidan, vinster, propagandahockey och kan stoltsera med nu 20 SM-finaler, varav nio slutat med ett guld. Denna säsong var däremot allt annat än en normal sådan – om någon hade berättat för mig att FBK skulle vara ett av de två kvarvarande lagen i slutspelet i mitten på april under höstmånaderna hade hånskratten nog flödat ur min mun. Vi tar skeendet från början;
Kraven var, vilket de i och för sig alltid är, skyhöga på Färjestad BK i augusti, när SHL-upplagan anno 2013-2014 närmade sig med stormsteg. Förhoppningarna blev heller inte mindre eftersom laget avancerade igenom European Trophy-gruppspelet utan några problem och kvalificerade sig för finalhelgen i Berlin senare framme i december. Men sedan hände något, och det märktes snart att saker och ting inte riktigt var som vanligt, eller i alla fall som de varit under de senaste säsongerna, i kulisserna. Det kändes allmänt stressat ute på isen – premiärförlusten i grundserien mot råtaggade nykomlingen, Örebro, i Löfbergs Arena satte sina spår och snart hade Färjestad hamnat i en svacka utan dess like, där inte mycket fungerade. Poängen plockades inte konsekvent, nederlagen radades upp (framför allt på hemmais) och det gnälldes, klagades och ifrågasattes obehagligt i och runt Värmland.
Jörgen Jönsson valde att lämna sin sportchefsroll den 12 oktober, då ikonen helt enkelt inte orkade längre. Skadelistan växte sig bara större, viktige Rickard Wallin var en av flera som tvingats följa den frustrerande tiden från sidan, och större medan många nytillskott, bland dem David Liffiton och Devin DiDiomete, inte fixade att prestera någonting. DiDiomete löstes kort därefter ut från kontraktet, men förändringen hjälpte inte Färjestad nämnvärt. Den negativa spiralen bröts inte utan förlängdes i stället. Mellan 5 oktober och 2 november mäktade FBK inte med att ta en enda trepoängare och platsen längst ned, kring kvalseriestrecket, befästes.
I samband med bortamötet med AIK på Hovet, 31 oktober, trycktes man, som supporter, än längre ned i ett fantastiskt uselt emotionellt tillstånd. Efter en bra och rolig eftermiddag i Stockholms innerstad tog jag plats på tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra och klev av vid Globen-hållplatsen. Det låg någonting i luften, som spred sig via huvudstadens mörka kvällshimmel, men vad det var som väntade var svårt att säga. Men svaret kom snabbt, abrupt och med all världens kraft. Färjestad uppträdde håglöst och blev märkbart överkört av ett inte alltför vasst AIK. De vittröjade spelare verkade vilja vara var som helst förutom där det fanns sarg, röda- och blåa linjer samt stolpe, ribba och nätmaskor – och det tillståndet delades även av mig och de andra FBK-anhängarna vid bortasektionen.
AIK vann matchen med 3-1 och text tv-läsningen hemma blev inte av den roligare sorten. Sidan 358 visade klart och tydligt att Färjestad var näst sist placerat, endast bättre målskillnad gjorde så att klubben var före HV71. Mardrömmen om ett ovisst kvalspel mot t.ex. Karlskrona, BIK Karlskoga (tänk de derbyfighterna) och Västerås föddes på allvar. Om de ville sig ännu mer illa kanske resor till Haparanda, Ljungby och Umeå skulle stå på menyn säsongen efter. Men jag hade, tillsammans med många andra, glömt bort varför Färjestad så länge varit en av svensk ishockeys stora jättar.
Som sinnesstämningen förändrades senare, men det gick ju inte att veta just då…
Fortsättning följer.
