Krönika: ”På något sätt tog vi oss dit igen – del 3”
SHL-säsongen 2013-2014 var inte gammal förrän höstmörkret sänkte sig över de värmländska skogarna och snabbt centrerade sig i Karlstad. Färjestad BK infriade inte omgivningens förväntningar, hamnade snabbt i tabellbotten medan nyförvärven, flera till antalet, inte levererade. Som om det inte vore nog med det avgick även sportchefen innan två fiaskospelare fick lämna. En tränare sparkades också – allt detta innan årsskiftet. Men den anrika föreningen reste sig på nio och gick till SM-final.
Brynäs IF och Färjestad BK. Två av de största svenska ishockeyföreningarna genom tiderna. När den 55:e grundserieomgången avslutats stod det klart att de båda, som minst sagt är bekanta med varandra sedan tidigare, skulle drabba samman i kvartsfinalsspelet. Det var endast två måls differens som skiljde lagen åt i tabellen – och slutspelsfighterna spåddes bli om möjligt ännu jämnare, tätare och tuffare. Kaffeduell, Löfbergs Lila vs Gevalia, och tungviktsmöte, Nio SM-guld vs 13 motsvarigheter, var ett par av skepnaderna som matchserien målades upp i. Brynäs sågs ändå som en liten favorit innan pucken skulle släppas för första gången i Läkerol Arena.
Den 16 mars var det så äntligen dags. Efter ett tidigt Brynäs-mål kvitterade Färjestad och matchen stod, precis som förväntat, och vägde. Fredrik Pettersson-Wentzel storspelade i kassen och chanser fanns i båda riktningar. Med ungefär tre återstående minuter klev poängkungen, Joakim Hillding, fram och styrde in 2-1, vilket räckte för att få 1-0 i kvartsfinalserien. Två dagar senare möttes man i Löfbergs Arena och Färjestad byggde vidare på sitt momentum. Visserligen tappade laget en 3-0-ledning till 3-2, men man löste bryderierna och vann på nytt. Något hade förändrats, gentemot hur det såg under säsongsupptakten, och det kändes som att det fanns en betydligt större tro, vilja och förmåga att hitta lösningar på problem bland spelarna. Av bara farten tog FBK även hem den tredje matchen och hade fixat en möjlighet att svepa Brynäs i fyra raka.
Sedan går det inte att komma ifrån att det var mycket jämnare än vad resultaten visade på – de där så viktiga marginalerna var dock på Färjestads sida. Brynäs reducerade till 1-3 i kvartsfinalen och tog matchserien tillbaka till Gävle. Där tvingade de fram en förlängning, efter att Patrik Lundh ådragit sig en onödig utvisning sent som ledde till ett 3-3-mål, och läget var oerhört ovisst. Lundh (vem annars?) iklädde sig givetvis hjälterollen och avgjorde. Färjestad hade avancerat till SM-semifinal, där mardrömsmotståndaren, Växjö Lakers, väntade på att få bjuda upp till kamp.
Semifinalserien utvecklade sig omedelbart till en ytterst konstig och ologisk sådan. Det var nytt mot gammalt, succé mot misslyckande (sett över serien) och Växjö var, om man tittade på de tidigare mötena de båda emellan, storfavorit till att nå sin första final någonsin. Smålands-föreningen, som debuterade i SHL 2011, vann samtliga matcher mot Färjestad under hösten- och våren, och gjorde det allt som oftast i överlägsen stil. Men snart visade FBK upp att rutin, kämpaglöd och vilja skulle få en stor betydelse. Skeendet blev så märkligt att lagen gick segrande ur striderna på bortaplan, vilket passade Färjestad som ju fick spela fler matcher i Vida Arena än vad Lakers fick göra i Löfbergs Arena.
Med en 3-2-ledning, och chans på att gå vidare i slutspelet, intog Färjestad Värmlands residensstad 11 april med ett mål i sikte – att bryta den skumma trend som uppstått genom att ta en hemmaseger. Det såg däremot länge inte ut att bli så. Växjö hade 2-1 i ryggen med drygt 50 sekunder kvar, samtidigt som FBK inte lyckades få till någon press i en större utsträckning. Atmosfären i arenan var trots allt grym och supportrarna gjorde allt för att stötta sina hjältar. Milan Gulas får pucken, skrinnar in i anfallszon och drar iväg ett skott. Tiden stannar, i alla fall uppfattade jag det lite så, innan kvitteringen sitter högt bakom Teemu Lassilla via ribban. Ljudnivån stiger och av bara farten skjuter Rickard Wallin Färjestad till sin 20:e SM-final via sitt 3-2-mål i förlängningen. Hyllningarna ville inte ta slut efteråt, och det med all rätt, eftersom Karlstad-klubben på något sätt, som knappast går att förklara, kämpat sig ur bottenträsket och nu tagit sig hela vägen till säsongens ultimata avslutning.
I finalserien mot Skellefteå räckte Färjestad dessvärre inte riktigt till. Motståndarna, även regerande mästare, var ett nummer för stort och troligtvis hade verkligheten också kommit ikapp lite grann, med det som den hyperlånga SHL-upplagan nu haft att bjuda på – vilket varit mycket, minst sagt. SAIK tog sitt andra raka SM-guld efter att ha vunnit fyra matcher i följd – och det med en förkrossande målskillnad på 20-3. En välförtjänt segrare, men det lyftet som Färjestad BK gjort är helt fantastiskt. Från en kvalserieplats, utskällda och kritiserade som sjutton, klättrade man så pass mycket att det blev möjligt att nå den sista, så häftiga, slutspelsomgången. Spelarna fick välförtjänt beröm av fansen efter slutsignalen i det fjärde mötet (förlust med 0-3) – något som kändes som en perfekt avslutning.
Det finns egentligen så oerhört mycket mer att sammanfatta, resonera om och summera. De som funnits där och stöttat oavsett vad under säsongen, det är ändå många som hamnat i skuggan av diskussionerna om publiksiffror, ska ha all eloge. Oliver Kylingtons otroliga genombrott. Joakim Hilldings förvandling från en breddspelare till en ledande poänggörare och center. Fredrik Pettersson-Wentzels enorma framsteg mellan stolparna. Joakim Nygård och Martin Röymarks konstanta jobb. Leif Carlssons tro och förmåga att ingjuta mod i gruppen, även när allt var som tyngst i oktober. Håkan Loobs handlingskraft. Men det skulle ta oerhört lång tid att beskiva allt som säsongen 2013-2014 innehållit – och det är helt enkelt inte möjligt. Det gäller också att kunna sätta punkt, vilket jag tycker vi gör genom att beundra Färjestads prestationer. Glöm heller inte att laget även spelade European Trophy-final medan J20-grabbarna också fick en silvermedalj.
Spänningen är stor kring det som nu händer i kulisserna och en trupp med en i mångt och mycket förändrad identitet, med Tommy Samuelsson som coach, håller på att formas. Ett lagbygge som ska fortsätta den så trevliga eran med SM-guld, inhemska finaler och europeisk framgång i Champions Hockey League medan nya killar kommer att lira sig in i fansens hjärtan, där spelare som lämnar för andra utmaningar redan har sin fasta plats. Färjestad BK går en ljus framtid till mötes.
Den första delen av "På något sätt tog vi oss dit igen" går att läsa här.
Den andra delen av "På något sätt tog vi oss dit igen" går att läsa här.
