MELIN: Mycket pengar men inget guld
Stefan Melins sista slutspelskrönika om Färjestads korta resa i slutspelet 2025.
Satsningarna kommer och satsningarna går. Men det enda som består är tidiga utträden. Varje år.
Rimmet sitter som det ska.
Precis som Färjestad. På åskådarplats.
Tre år på raken och allt sedan 2014 har Färjestad BK gjort - inte färre än - sju utträden från slutspelet redan i kvartsfinal.
Räknat till helhet är det förluster på förluster som sammanställs och endast ett guld kan presenteras.
Ett guld som egentligen kunde tillfallit någon annan.
Slumpen artade sig, och att Mitells tankar om framgångar skulle bli besvarade fanns inte på kartan just den säsongen.
Men oavsett, vad kan man presentera då efter alla dessa år?
En ynka pokal.
Ett silver från CHL.
Sitter det verkligen i väggarna?
Nej. Den mentaliteten har försvunnit och särskilt som man är en förening som år på år satsar på att vinna men har väldigt lite att presentera är det anmärkningsvärt hur man kan kandidera till guldet.
La familia eller Real Färjestad.
Kalla det för vad du vill.
I mina ögon har man blivit SHLs svar på IFK Göteborg. Mycket pengar men inget guld.
Det är inga guld och grönvita skogar från Värmlandskullarna.
Snarare brustna hjärtan och krossade drömmar.
För nu blir det allvar.
Fansen tröttnar.
Och ska man få fortsätta säga att det sitter i väggarna måste mentaliteten ändras, och resultaten bli något annat.
För Stefan Larsson och Rickard Wallin är det frånträde eller framgång.
Något annat tror jag inte fansen eller föreningen accepterar i detta läge.
För även om man kunde vända 1-3 så gjorde man inte det.
Det var konstgjord andning som utgjorde match sex. Att man vann i Karlstad var ren och skär vinnarmentalitet som man är van vid att se ett lag som Färjestad.
Men utan spelare som kliver fram, så räcker det inte med Åslund, Lindqvist och Johansson.
Det måste till fler.
Alldeles för många visade sig vara blyga i denna serie.
Så nej, det sitter inte i väggarna alls.
Inte just nu.
Rimmet sitter som det ska.
Precis som Färjestad. På åskådarplats.
Tre år på raken och allt sedan 2014 har Färjestad BK gjort - inte färre än - sju utträden från slutspelet redan i kvartsfinal.
Räknat till helhet är det förluster på förluster som sammanställs och endast ett guld kan presenteras.
Ett guld som egentligen kunde tillfallit någon annan.
Slumpen artade sig, och att Mitells tankar om framgångar skulle bli besvarade fanns inte på kartan just den säsongen.
Men oavsett, vad kan man presentera då efter alla dessa år?
En ynka pokal.
Ett silver från CHL.
Sitter det verkligen i väggarna?
Nej. Den mentaliteten har försvunnit och särskilt som man är en förening som år på år satsar på att vinna men har väldigt lite att presentera är det anmärkningsvärt hur man kan kandidera till guldet.
La familia eller Real Färjestad.
Kalla det för vad du vill.
I mina ögon har man blivit SHLs svar på IFK Göteborg. Mycket pengar men inget guld.
Det är inga guld och grönvita skogar från Värmlandskullarna.
Snarare brustna hjärtan och krossade drömmar.
För nu blir det allvar.
Fansen tröttnar.
Och ska man få fortsätta säga att det sitter i väggarna måste mentaliteten ändras, och resultaten bli något annat.
För Stefan Larsson och Rickard Wallin är det frånträde eller framgång.
Något annat tror jag inte fansen eller föreningen accepterar i detta läge.
För även om man kunde vända 1-3 så gjorde man inte det.
Det var konstgjord andning som utgjorde match sex. Att man vann i Karlstad var ren och skär vinnarmentalitet som man är van vid att se ett lag som Färjestad.
Men utan spelare som kliver fram, så räcker det inte med Åslund, Lindqvist och Johansson.
Det måste till fler.
Alldeles för många visade sig vara blyga i denna serie.
Så nej, det sitter inte i väggarna alls.
Inte just nu.
Stefan Melin2025-04-01 05:59:00
