Fem tankar efter nya bottennappet
Nej, just nu är Djurgårdens hockeytillvaro nattsvart. När mesta mästarna reste till Skellefteå under torsdagskvällen blev laget nollat. Här är fem tankar efter den tunga 0–4-förlusten.
LEDARSKAPET
Om det är något som verkligen lyser med sin frånvaro just nu så är det ledarskapet. Och det gäller både spelarna på isen – men också ledarna i båset. När det kommer till lirarna som ska driva laget framåt, pusha när det går dåligt, ta tag i nervskaket och spela sig genom formdipparna – ja, alla dessa är skrämmande osynliga. Patrik Berglund, med C:et på bröstet, lyckades inte visa vägen framåt för sitt Djurgården, utan kändes snarare som en blek kopia av sig själv.
Helt ärligt: det finns ingen naturlig ledare på isen i nuläget. Det är som att laget gräver ner sig vid motgångar, istället för att tagga till. Och huvudtränaren Robert Ohlssons repetitiva ord om rätt inställning – det där jävlar anammat i närkamperna – ja, det når inte fram till spelarna just nu. Det är som att den kommunikationen hela tiden haltar. Och det i sig är rätt skrämmande. Det tyder på att någonting verkligen inte står rätt till i gruppen.
LUDVIG HEDSTRÖM
Med Marcus Högström och Jesper Pettersson avstängda tvingades Djurgården gå ner på sex backar mot Skellefteå. Det blev tre backpar bestående av följande spelare: Olle Alsing, Tom Nilsson, Robin Norell, Linus Hultström, Ludvig Hedström och Simon Johansson. För 18-årige Hedström var det här en speciell kväll. Löftet fick nämligen göra sin SHL-debut: och med facit i hand stod han för en riktigt gedigen insats som lovar mer inför framtiden. Mitt i den stormande tillvaron klev Hedström in och spelade enkelt, rakt och säkert. Mer kan man faktiskt inte begära av en 18-årig back under hans debutmatch i seniorsammanhang. Känslan är att Djurgården mycket väl kommer att få anledning att ge Hedström mer speltid framöver. Hans raka spelstil är precis det som laget behöver.
FORTSÄTTNINGEN
Efter en rejält matchtät månad så återstår lördagens möte med Färjestad innan Djurgården kliver in i landslagsuppehållet. Och helt ärligt känns det som att det andrummet inte kan komma lägligare. Efter en längre period av dåligt grundspel behöver mesta mästarna samla ihop skärvorna av sig själva och sätta sig ner och analysera varför allting går så snett just nu. Förutom den värdefulla möjligheten att se sig själva i spegeln kommer även Jesper Pettersson och Marcus Högström att vara tillbaka i SHL-spel efter uppehållet.
Dessutom kliver Jason Garrison in i truppen 7 november – vilket känns som ett mycket välkommet tillskott. Kanske kan han styra upp det virriga försvarsspelet? Han är ju en elak rackare som har mycket respekt hos motståndarna. Men innan dess måste Djurgården kriga om poäng mot Färjestad. Mycket pekar på att man kan få göra det utan Anton Hedman, som åkte på matchstraff för checking to the head mot Skellefteå. Det brukar – rent historiskt – ofta resultera i avstängning.
ANFALLSSPELET
Det har varit mycket tjat om Djurgårdens bristfälliga försvarsspel den här säsongen. Men den senaste tiden har även anfallsspelet varit ett jobbigt inslag att följa. Under de två senaste matcherna har Djurgården bara lyckats göra ett mål på 64 skott – och mot Skellefteå blev dessutom stockholmarna nollade. Spelare som Niclas Bergfors och Sebastian Strandberg trampar luft just nu: och trots att DIF vaskar fram en hel del skott på mål känns det som att det aldrig riktigt blixtrar till i anfallszonen.
Det är tydligt att det finns en självförtroende-brist i truppen, men också att laget har svårt att ta sig in mot skottsektorn där de flesta målen faktiskt görs. Anfallsspelet är helt enkelt för bekvämt. Det är för få spelare som står framför mål och stångas. Djurgården gör det alldeles för lätt för motståndarna att freda sina mål. Någon som dock var värd att lyfta fram efter slutsignalen i Skellefteå Kraft Arena var Erik Walli Walterholm. Den tacklingsvillige anfallaren försökte verkligen, och hade mycket positiv energi i sitt offensiva spel.
FÖRSTAPERIODERNA
Kikar vi på periodstatistiken den här säsongen så talar den sitt tydliga språk. Djurgården är fullständigt usla under matchernas första tjugo minuter. Med en vinstprocent på svaga 18,75 är det bara Oskarshamn som är sämre i hela ligan. Mot Skellefteå blev det talande att det negativa mönstret fortsätter att upprepa sig. Redan efter 38 sekunder var det uppförsbacke för stockholmarna när hemmalaget hittade nätet genom Tuomas Kiiskinen, som gjorde en riktigt fin säsongsdebut i Skellefteå-tröjan med två fullträffar inom loppet av tio minuter.
Om Djurgården kan hitta ett sätt att få bukt på sina förstaperioder kan den här negativa trenden vända snabbt. För när det gäller mittperioderna är mesta mästarna på en tredjeplats i ligan med en vinstprocent på 50. Och i tredjeperioderna placerar sig DIF just nu på en fjärdeplats med 43,75%. Det om något belyser verkligen problematiken med de första tjugo minuterna. Laget kan inte fortsätta hamna på efterkälken hela tiden. Det blir inte bara psykologiskt jobbigt att ständigt behöva jaga, det sprider även en känsla av att laget inte är med från första början. Och det är något som lätt kan uppfattas som provocerande för supportrarna. Speciellt nu när saker och ting går tungt på isen – och den svaga inställningen hos spelarna har hamnat i fokus.
