Från statement till masspsykos.
Mycket har hänt på det personliga planet sedan min senaste text. Examen, covid och sedan flytt till Luleå. På isen fortsätter Luleå att imponera. Ska jag åter skriva om Omarks storhet, Einars speltid eller Luleås framfart? Nej, denna text kommer istället att handla om klädesplagg bärandes på lagets emblem.
I övergången från mitt ”Peter Pan-liv” som student tillbaka till vuxenvärlden har några tankar och funderingar väckts. All logistik är avklarad. Anställning, boende och det sociala är löst sedan en tid tillbaka. Nu återstår bara den viktigaste frågan. Hur förhåller jag mig till att min garderob består av supporterkläder för tusentals kronor?
Kepsar, mössor, halsdukar och t-shirts till dess förbannelse. Under mina år i Umeå har jag samlat på mig hur mycket kläder som helst från supportershopen. Det har varit mitt sätt att stödja Luleå när jag inte längre köpt säsongskort eller biljetter. Utöver att stödja mitt lag har jag sett det som en identitetsgrej. Mina plagg har varit en signal till min omgivning att jag är från Luleå, och stolt över detta. Samtidigt har jag visat för likasinnade att det finns kloka människor även i en ort som Umeå. Människor som förstår att Luleå Hockey är laget som ett friskt hjärta bör bulta för. Jag har sett dessa plagg som ett statement till min omgivning.
När jag nu flyttat tillbaka till Luleå tog jag i vanlig ordning på mig min ”Stålmannen-mössa” när jag gick på en promenad, ovetandes om att detta skulle väcka tankar hos mig. Att bära på klubbens emblem är inte längre ett sätt att visa upp mitt ursprung. ”Nähä, är du också från Luleå? Vem hade kunnat gissa det när du flanerar runt på Luleås gator?” började jag tänka om mig själv. Om något signalerar mina plagg nu bara att jag gillar hockey. Vad är det för statement egentligen? Inget fel med att gilla hockey, men vad finns det för värde att signalera det till alla i min omgivning? Jag inser att jag nu istället är en del av en masspsykos. Jag tillhör skaran som gillar stadens hockeylag lite för mycket.
Det här gäller givetvis inte bara mig och andra Lulebor. Det här är ett fenomen som ”drabbar” alla som lever och verkar i samma stad som sitt favoritlag. Det är inte ett problem, bara lite töntigt. Lite som att gå in i en kyrka med en t-shirt som avslöjar att man gillar Jesus eller som att ingenjörsstudenter från LTU går runt med sina fula overaller på campus. Man säger inte något om vem man är som individ, man avslöjar bara att man har eller vill ha en viss grupptillhörighet. (Här vill jag faktiskt ge en eloge till alla Skellefteå-supportrar. Deras supporterplagg signalerar faktiskt ”jag som individ är inte helt hundra”.)
Hur ska jag förhålla mig till detta? Bör jag avveckla mina plagg, som jag burit med stolthet under de senaste åren? Självklart inte! Jag kommer fortsätta bära mina plagg med stolthet, oavsett vad dessa signalerar till folk i min omgivning. Jag har sedan länge insett att Luleå Hockeys framfart på isen påverkar min vardag i alldeles för stor utsträckning för att låtsas som något annat. Om jag nu kommer fortsätta på samma sätt, vad var då meningen med denna text? Någonstans vill jag nog påminna mig själv att jag inte bär mina plagg för att jag lever i den psykotiska villfarelsen om att ”Luleå Hockey är bäst”. Jag bär mina plagg trots att Luleå Hockey aldrig kan visa att de är bäst, men för att jag stödjer dem i vilket fall. Heja Lule!
