Krönika: Snälla, aldrig mer en utematch i JVM – fattades bara en bandyboll!
Uterink, snöstorm och kyla. Man ska inte nostalgiskt behöva tänka sig tillbaka till bandybollar och varm saft när man kikar på ett stormöte under JVM-sammanhang. Men så blev matchen mellan USA – Kanada, en kylig och bitter eftersmak från en annars spännande hockeymatch.
Visst är det mysigt att höra isen knastra när skenorna skär genom den hårda ytan. Temperaturen visar på minusgrader, dubbla sockor i skridskorna, rånarluvan på för att skydda ansiktet och gärna fingervantar i handskarna.
Snön vräker ner och till slut kan inte ens puckföraren se pucken för all snö. Ismaskinen för undan så mycket snö det går samtidigt som publiken hjälper i rasande takt till att skotta undan snön från planen. Puckarna byts till slut ut mot runda bandybollar och materialaren blandat varm saft i vattenflaskorna samtidigt som publiken har stoppat tidningspapper i skorna för att bevara det sista av den lilla värme som finns kvar i kroppen.
Att spela utomhus är ishockey i sitt esse.
Men det hör inte hemma i ett JVM 2017/18.
Matchen mellan Kanada och USA gav i och för sig ett nytt publikrekord i JVM med 44 592 åskådare. Men resten av turneringens hittills höjdpunkter blev ett fiasko.
Eller egentligen ett fantastiskt arrangemang, förutom att kameravinklarna låg under isen och moder natur gjorde allt för att förstöra.
Jag ska vara ärlig. Jag tycker om utomhusmatcher, ibland. För mig är det någonstans att hedra det klassiska äkta ishockeyn, och jag ser gärna sånna matcher någon gång ibland (läs typ en per säsong eller varannan) i såväl NHL som SHL.
Men det ska i sådant fall ske i mitten av en lång grundserie. Inte i en kort världsturnering där vi vill se världens mest lovande framtida hockeytalanger stångas mot varandra i sin bästa form.
Den här matchen gav varken kanadensarna eller jänkarna möjlighet att spela sin bästa hockey. Den var inte värdig den roliga turnering med de fartfyllda matcherna vi vill se. Att spela hockey i snö innebär mer wobblande puckar, passningarna måste slås med dubbel styrka och sikten försämrats avsevärt för samtliga på isen.
Jag satt bara och vänta på att den där röda bandybollen skulle rullas in på plan efter att spadar och skyfflar stormade ut på planen under matchens sista Power break. Och fler pauser blev det.
Det tragikomiska i det hela var att IIHF inte har regler för mängden snö på planen utifrån att reglerna är skrivna av förväntan på att sporten spelas under tak.
Det fattades nästan bara att en stor traktor skulle rulla in på isen och så var barndomsminnena från de gamla rinkarna runt om i Gästrikland fullbordade.
Det finns också en fara med att spela i snöoväder. Isens normala glidyta försvinner och när du faller så tar det stopp – som om du faller på ett golv. Vidare skapar snödrivorna längs sargerna en riskfaktor vid närkamperna samt att de farliga gliporna vid den tillfälliga, provisoriska sargen inte syns för spelarna som tvingas ta dumma beslut i närkampen.
Allt det här förstörde dock en annars underhållande match (tänk vad den kunde ha gett under tak!). Kanada såg ut att få ett rejält grepp med 3–1-ledning inför den tredje perioden men USA visade på karaktär och kunde kvittera tack vare Casey Mittelstadt som stod för samtliga av USA’s assistpoäng den här matchen. 3–3 kvitterades då med Brady Tkachuk som målgörare.
Slutet bjöd trots allt på stor spänning som dock fick ett långt avbräck på grund av en spricka på isen. Isar har en ökad tendens till att spricka när luften är kall.
Allt fick avgöras på straffar och USA fick det sista ordet.
Aldrig mer utomhusmatcher i ett dylikt sammanhang…!
… och kameravinklarna. Bara där borde väl någon ha sagt ifrån?
