Krönika: Ett väntat oväntat fiasko
Gruppspelets insatser skruvade upp förväntningarna och Sverige slipper inte undan en fiaskostämpel.
Inte sedan 2006 har Sverige missat medaljmatcherna. Man har 48 raka segrar i gruppspelet. Ur det har man fått ut ett guld. I en idrott och ett mästerskap som bara har fyra eller fem realistiska guldkandidater.
Så ska man få beröm för att man allt som oftast är med där? Eller har man helt enkelt inte varit tillräckligt bra när mästerskapet brinner till?
Gårdagens kvartsfinalförlust mot Schweiz hintar definitivt om det senare.
Vore det inte för Samuel Erssons briljanta spel skulle siffrorna ha blivit ännu större. Bland utespelarna var det inte en enda av de mer framträdande spelarna som klev fram. Snarare tvärtom.
Isac Lundeström kunde lika gärna suttit på läktaren. Så osynlig var han. Erik Brännström försökte till en början, men fick inte ut så mycket av det och försvann. Rasmus Sandin gömde sig bakom någon annan. Emil Bemström och Lucas Elvenes – en så spännande duo i de tidigare matcherna – syntes knappt till.
Fabian Zetterlund och Adam Boqvist var på inga sätt fantastiska, men ska ändå slippa undan spöstraff efter i alla fall hyggliga insatser i kvartsfinalen.
---
Att Sverige saknade en offensiv fixstjärna visste vi på förhand. Det skulle kunna vara avgörande mot Kanada, USA eller Ryssland. Men ett svenskt landslag ska aldrig vara beroende av en Alexander Nylander eller Elias Pettersson mot Schweiz.
Istället såg vi en kvartsfinal med en härlig målvaktsduell. Om Ersson var duktig i det svenska målet så var Luca Hollenstein övermänsklig i Schweiz – och 18-åringen stod för en insats som ger eko in i sommarens draft.
Men där Hollenstein fick hjälp av sina utespelare svek svenskarna sin målvakt. Schweiz ville det här mer. De drev framåt med en fart och kraft som svenskarna inte kunde mäta sig med. Stundtals såg det ut som när ett formtoppat Kanada driver på så där kraftfullt som bara Kanada kan.
Schweiz förstakedja – Nando Eggenberger, Philipp Kurashev och Nicolas Müller – var inte bara underhållande och duktiga. De var även föredömen för sitt lag. När de svenska toppspelarna sprang och gömde sig växte Schweiz motsvarighet. Chicago kan mycket väl ha hittat en lirare i Kurashev.
---
Spelarna ska givetvis hängas ut och kritiseras efter en sådan här lam insats. Men vi får inte glömma Tomas Montén. Under 2018 förlängde han sitt kontrakt till 2022, men efter gårdagens förlust är det inte orimligt att fråga sig om det ska avslutas i förtid.
Under Monténs ledning – han har tre JVM som head coach – har Juniorkronorna förlorat när det har betytt som mest: semifinal och bronsmatch 2017, final 2018 och kvartsfinal 2019. Nu ska han visserligen inte sorteras ut som något enskilt fall, utan flera av hans företrädare visade upp samma tendenser.
Det kan sägas att en tränares mentalitet speglar av sig på laget. Christian Wohlwend eldade minst sagt upp sitt Schweiz och ett korkat beslut i slutminuterna gick inte obemärkt förbi…
Snacka om skillnad på ledarskap ?? #twittpuck #JVM #WJC2019 pic.twitter.com/X9G8zG0TM6
— C More Sport (@cmoresport) January 3, 2019
Montén då? I en match där allting ska avgöras snurrade man runt på samtliga spelare och verkade inte vara så värst angelägen om att få ut Samuel Ersson mot en extra utespelare. Man ser att en handfull spelare får lite högre istid i den tredje perioden, men det syntes inga drastiska åtgärder.
Nog för att det finns flera olika ledarstilar och man ska inte tvinga in någon i något som man inte behärskar… men var fanns engagemanget? Var fanns desperationen? Var fanns elden? I en JVM-kvartsfinal som är på väg att bli ett monumentalt fiasko ser det nästan ut som att man accepterar det lama och mediokra.
Om man någon gång ska behöva skaka liv i laget är det väl i ett sådant läge?
---
Inför JVM var Sverige för första gången på många år inte ansedd som en av de självklara guldkandidaterna. Men man både överraskade och övertygade i gruppspelet. Den där segersviten förlängdes, men är den verkligen bara av godo?
48 raka segrar är givetvis lovvärt, men nu är sviten också uppe i sådana nivåer att den lär vara en belastning, oavsett vad spelarna och ledarna säger. Ingen vill vara med om att bryta sviten. Ingen vill bli ihågkommen som spelaren som var ansvarig för att sviten dog.
Kan det till och med vara så att man pustar ut när gruppspelet är över och sviten är förlängd? Det jobbiga är avklarat och man slappnar omedvetet av lite inför slutspelet?
---
Visst är det bara ungdomar och juniorer som vi pratar om. Ingen är färdigutvecklad och det fanns en stor del underåriga spelare i den svenska truppen. Men i en idrott där vi ser att spelarnas prime infaller tidigare och tidigare – i alla fall i NHL – är man som 19-åring avsevärt mycket närmare en färdig spelare än tidigare.
Idag är man inte längre som bäst när man är 27-32 år, som tidigare generationer kunde vara. Idag är man som mest framträdande från 20-årsåldern och en handfull år framåt, om vi generaliserar. Studerar vi exempelvis topp-10 i NHL:s poängliga ser vi att samtliga tio spelare är mellan 21-25 år.
Nu finns det givetvis ingen i det svenska laget som i dagsläget ser ut att gå mot den nivån, men ”det är bara ungdomar”-bortförklaringarna är inte alltid relevanta argument för att försvara och avdramatisera brister.
Isac Lundeström har redan hunnit med 15 NHL-matcher den här säsongen. Erik Brännström borde definitivt få matcher för Vegas innan grundserien är färdigspelad. Det är en NHL-redo duo och en duo som ska hållas till en extremt hög standard. Det är också en duo som svek som allra hårdast i kvartsfinalen.
---
Att Sverige inte var en realistisk guldkandidat var många överens om inför JVM. Gruppspelets insatser skruvade upp förväntningarna något och som en konsekvens av segrarna mot Finland och USA blir fallet ännu tyngre nu.
Vi får inte glömma att en kvartsfinalförlust på förhand inte sågs som en osannolik utgång. Men då var förväntningarna att en andra- eller tredjeplats i gruppen följdes av en kvartsfinal mot förslagsvis Kanada eller Ryssland. En förlust under sådana förutsättningar är inte mer än en axelryckning.
Nu blev det istället gruppseger och Schweiz i kvartsfinalen. Då blir en kvartsfinalförlust oacceptabel, oavsett hur förhandsförväntningarna såg ut.
Sverige har gjort flera svaga eller direkt usla insatser genom åren, det gör alla lag. Sättet som man tre år i rad vek ner sig i bronsmatchen är till exempel mindre smickrande. Att ryka i en kvartsfinal här och där är ingen fara i sig. Det är ett öde som har drabbat Kanada, USA, Ryssland och Finland under de senaste fem åren, men då har det skett mot någon av de andra stora nationerna.
Den svenska insatsen mot Schweiz var pinsamt håglös och intetsägande. Att Samuel Ersson räddade laget från förnedring säger det mesta. Det går inte att slippa undan en fiaskostämpel av det större slaget. Men på ett sätt var det kanske ändå ett väntat oväntat fiasko.
