Gästkrönika: 30 års väntan är över
Albin Hagman gästkrönikerar om måndagens derby mellan Kiruna AIF och Kiruna IF.
30 år har gått sedan Kiruna AIF spelade ett hockeyderby senast. En stor skara av människorna på Lombias välfyllda läktare var inte ens födda då, men deras ögon glödde likväl. Hallen släcktes ner innan nedsläpp, AIF äntrade isen och Snoddas Army skanderade ”vi är tillbaka” så högt att gruvan skakade. Hockeyn har aldrig lämnat Kiruna, men nu var den tillbaka.
Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Någon muttrar att om att AIF är ett gäng hopplösa nostalgiker, en annan om hur staden är för klen i storlek för att orka bära två lag och en tredje om att AIF sålt sig för lätt och aldrig borde ha bantat ner sin hockeyverksamhet. Oavsett om man skriver under på samtliga ovannämnda ståndpunkter, eller förkastar de allihop rycktes man nog med i det som utspelade sig mellan Lombias fyra väggar på måndagskvällen.
Jag ska inte ens försöka försköna kvalitén på spelet. AIFs första mål var ett direkt resultat av en tavla från målvakten som fått Anders Zorn att bli grön av avund. Några gånger i varje period fastnade pucken vid sargen till följd av bristfällig puckbehandling, spelet i power play var direkt sömnigt stundtals. Men det var nog ganska få åskådare som var där för att uppleva en teknisk briljans likt den i NHL, den här matchen hade så mycket annat.
Innan nedsläpp låg det en rejäl förväntan i luften. Riksmedia hade skrivit om matchen och många Kirunabor hade investerat sina känslor redan på förhand. Detta skulle komma att bli en ny milstolpe i Kirunas allt annat än blygsamma hockeyhistoria. Det första derbyt är det som kommer bli mest ihågkommit, och en förlust kommer etsa sig fast i det kollektiva minnet och bränna som en kolbit så länge hockey spelas i Kiruna. Till slut blåste domaren i pipan och en 30 år lång väntan var över.
Matchen bjöd precis på den nerv de flesta hade förhoppningar att få uppleva. Spelet böljade, båda lagen tog ledningen varsin gång, båda lagen tappade den varsin gång, båda lagen drog på sig dumma utvisningar och inget av lagen gick att skilja åt efter full tid. Väl i övertid brände båda lagen varsin jättechans innan tiden rann ut. Straffläggningen blev aldrig så gastkramande som resten av matchen varit, AIF tog initiativet direkt och vann, sett endast till straffläggningen rättvist.
Vad den här rivaliteten innebär på kort sikt låter jag vara osagt. Men i måndagskväll innebar den allt. På skolgården där jag jobbar har barnen pratat om matchen, en kollega förkunnat att hon valde att inte gå eftersom pengarna för biljetten gått till en förening hon aldrig någonsin kommer stötta på något vis. Jag är i alla fall väldigt glad att jag fått uppleva ett derby i Kiruna, det var ju trots allt 30 år sen sist. För egen del hoppas jag inte att det dröjer lika länge tills nästa gång.
/Albin Hagman
