Krönika: Börjar intresset för JVM bli ohälsosamt stort?
Intresset på svensk mark för JVM har växt sig enormt stort. Har vi, bländade av framgångar senaste åren, glömt att det fortfarande bara är juniorer det handlar om?
Inför turneringen så var experterna rätt överens om att Kanada, USA och Ryssland hade starkare lag än Sverige. En bronsmedalj skulle i så fall vara en framgång. 95-kullen har inte varit vår starkaste men nu skulle dom till Kanada och hämta hem en medalj, gärna ett guld till Sverige.
SVT, Viasat och svenska media överlag har i oproportioneliga mängder pumpat upp William Nylander som stjärnan som på egen hand skulle ordna medaljen åt det JVM-älskade svenska folket.
Det är väldigt roligt att JVM lockar så stort intresse hos det svenska folket. Men börjar det bli ohälsosamt? Efter att Sebastian Aho gjorde en dålig match i Sveriges kvartsfinal mot Finland så handlade det mest av eftersnacket och mediarubrikerna om hans insats, och Aho ställdes mot vägen av media och efter förlusten mot Ryssland bör det nog vara barnförbjudet att söka på "Nylander" på twitter.
Börjar vi tappa greppet om vad JVM handlar om? 32 raka gruppspelssegrar sedan 2006 och nio raka semifinal-platser har visserligen skapat en vana av att alltid få framgångar. Men det är ett mästerskap för spelare som är juniorer där en ny årskull tar över varje år. Kritiken som Sebastian Aho och William Nylander fick efter förlusten mot Ryssland påminner om kritiken som Erik Karlsson fick efter sitt JVM 08/09 där han hade en tung final mot Kanada.
Vill vi i svensk hockey föda individuellt skickliga ishockeyspelare så är JVM en scen där dessa spelare måste få spela sitt spel och eventuellt också misslyckas. Det måste vara accepterat. Det pratas om att vi måste STÄLLA KRAV på JVM-laget. Krav om medaljplatser och att våra mest talangfulla spelare ska vara bäst när det gäller tycker jag att vi kan ställa när dessa spelare spelar i A-landslaget.
Sverige har varit och kommer alltid vara ett land där talangerna ska ifrågasättas och ställas mot vägen, spelarna som har förmågan att göra det som ingen annan kan kommer alltid ifrågasättas för någonting annat istället. Vi fullkomligen älskar när vi får kritisera den "stora stjärnan" och istället hylla den anonyma spelaren som kämpade och inte gjorde några misstag. I William Nylanders twitterbio står det "Give me the puck ;)". Det är den typen av inställning som kan ta William långt, men det kommer inte ta honom till svenska folkets hjärtan.
Efter förlusten mot Ryssland så skriver Magnus Nyström på Expressen såhär "Willam Nylander må vara charmig och han bära gul mössa bättre än de flesta. Synd bara att vare sig Nylander eller Sverige kunde vara bäst när det gällde som mest. Ryssland gjorde allt det som svenskarna bara snackade om att man skulle göra. Men nog sjutton finns det en blivande NHL-stjärna i detta svenska lag: Jacob de la Rose"
Utan att utgå från var Nyström tror om de la Rose eller Nylanders framtida NHL-karriär är det precis sånt här jag talar om ovan. Stjärnan ifrågasätts, den hårt arbetande lagspelaren hyllas. Jag skulle för övrigt bli mycket förvånad om Jacob de la Rose blir en "NHL-stjärna". Han ska nog vara glad om han överhuvudtaget blir en NHL-spelare.
Det jag vill komma till, svenska folket och alla hockeytyckare med inflytande över andra där ute, tagga ner i kritiken mot det svenska JVM-laget. Det är kids det handlar om i slutändan. Det här svenska JVM-laget var dessutom mer kids än någonsin. TOLV spelare från truppen på 23 pojkar är inte ens födda 1995. I Ryssland gjorde 20 av 23 stycken spelare sitt sista år som junior. Som vi varit medvetna om länge, 95-kullen var inte vår bästa och vår stjärna från den kullen, Andre Burakovsky, fick inte vara med.
Linus Söderström, Sebastian Aho, Andreas Englund, Gustav Forsling, William Lagesson, Christoffer Ehn, Axel Holmström, Anton Karlsson, Adrian Kempe, Oskar Lindblom, Jens Lööke och William Nylander. Dessa spelare har en sak gemensamt. Alla har åldern inne för att spela JVM nästa år också, med en stor erfarenhet i ryggen. Det ser jag framemot att se!
