Krönika: Ska vi förstora målen i elitserien?
Sverige tar sig vidare till EM. En dröm slår in, en dröm som få vågade tro på. Men om vi bläddrar förbi framsidor med glada fotbollsspelare hittar vi två elitseriematcher: 1-0 till Linköping mot krislaget Färjestad och 3-2 till Frölunda mot AIK. Och jag ställer frågan: varför är elitserien så förbannat målsnål?
Robert Pettersson, skribent på Hockeysverige, har skrivit ett intressant inlägg om elitseriens måltorka. Förra säsongen låg elitseriens målsnitt på 5,25 per match, nu har snittet dykt till 4,69. Om man plockar bort alla mål i öppen kasse var förra årets målsnitt 4,81, vilket betyder att årets upplaga landar på 4,25. Nätrasslet blir ovanligare.
Elitserielagen har börjat värdera sina försvarssidor. Duktiga målvakter och defensiva taktiker har börjat sippra fram. Ta ett lag som Djurgården. Där har förstärkningarna skett på försvarssidan. Gustaf Wesslau, Daniel Tjärnqvist, Kyle Klubertanz och Jonas Almtorp. Och laget har förtvivlat svårt att hitta rätt väg framför mål. Pucken har svårt att leta sig in bakom motståndarmålvakterna. Precis som den har för Färjestad. Laget som tog SM-guld förra säsongen.
Hela skiten kanske beror på tillfälligheter. Samtidigt är det svårt att blunda för den här utvecklingen. För ishockey är underhållning. Och underhållning är i första hand mål. Ishockey är galna matcher som HV71 och AIK, den som slutade 8-7. Ishockey är inte 1-0 eller 2-1. Även fast defensiv ishockey också kan vara tjusig vet vi att den ofta blir snuskigt tråkig att titta på. Tänk själva: varje omgång. 1-0. 2-0. På sin höjd 4-2. Men då snackar vi målkalas.
Vi skriker ofta om islossning. Snälla, gör mål! Spelare och ledare kliar sig i skägget och funderar, det sätter tankarna i rullning när inte målen ramlar in. En målskytt kan skjuta sig förtvivlad, precis som Daniel Widing gjorde i Djurgårdströjan förra säsongen. Elitserien behöver mål för att andas, för att krama ut underhållningen. Spelarna behöver se nätet rassla, ledarna behöver knyta näven när lagets PP-back pangar dit gummitrissan från blålinjen. Och kanske det viktigaste av allt: publiken behöver få jubla. Skrika sig hesa när målen trillar över linjen.
Vissa pratar om större mål, att det skulle kunna vara en lösning. Kanske är det något att överväga när måltorkan breder ut sig? För elitserielagen har tagit en annan vändning: knyter till sig försvarsspelare i stället för offensiv spets. Vanligtvis anfallsglada lag som Färjestad värvar defensivspecialister som Fredrik Sjöström för att sköta anfallen. Och lag som Luleå och Frölunda lever mer och mer på att stänga igen sitt eget mål för att skapa fördelar: vilket också fungerar. Riktigt bra. Och när tolv målvakter ligger över 91% i räddningsstatistiken har vi en tegelsten till att lägga framför elitseriemålen. Bygg på tegelmuren med att fler klasspelare skrinnar till KHL och NHL, de som hade höjt elitseriens underhållningsvärde med ett par pinnhål.
Kanske är det här en onödig text att slänga ur sig? Vi har spelat tio omgångar, 45 återstår. Det kanske är så att spelarna bara behöver komma in i tempot, hitta varandra på isen. Då kanske det lossnar? Då kanske vi får se 5-4-matcher som känns som rena rama svängdörrswestern? Eller så fortsätter vi neråt och får uppleva fler och fler matcher som slutar 1-0 och 2-1. Frågan är vad vi gör då? Jag vill gärna jubla så mycket som möjligt. För om det är något jag älskar med den här sporten så är det när pucken får hela nätet att gunga.
När jag får skrika så det känns som stämbanden ska explodera.
