En favorit i repris, tack!
Anton Bergdahl delar med sig av sina funderingar inför matchen och seriepremiären mot Färjestad.
Det är måndagen den 18:e september och äntligen är det nedsläpp i elitserien igen. Så här dags ifjol var jag en orolig man. Luleå ställde ett ungt och oprövat lag på isen och när sedan säsongsinledningen var lite trevande var det med lite oro i kroppen jag tog en tur till Löfbergs Lila Arena för att beskåda lagets bortapremiär mot Färjestad. Inte blev det bättre av att hemmalaget FBK (anförda av en viss Per Ledin) gjorde 1-0 på David Rautio redan i upptakten utav matchen. Var skulle detta sluta?
Två timmar senare stod jag där och bubblade av glädje och stolthet för jag hade fått beskåda en makalös match av laget i vitt. Allra helst tar jag med mig glädjescenerna som utspelade sig efteråt. Det jublades som om man vunnit SM-guld och TV-pucken samma dag, ungefär.
Denna säsong är läget egentligen helt annorlunda. Skillnaden är förväntningarna.
Målvakterna är desamma. Vi vet att de håller så att det räcker och blir över. Mina förhoppningar är att Modig eller Rautio ska visa sig duga för att ta förstaspaden nästa säsong.
Backsidan? Inför fjolåret var man lite osäker. Janne Sandström hade varit en habil back i flera år, men inte mer. Savilahti-Nagander hade inte visat just något av kvalitet på elitnivå (många påstår nog att han ännu inte gjort det men där håller jag definitivt inte med), Pekka Saravo var en oprövad nykomling som visserligen hade några landskamper för Finland på meritlistan men då det numera går tretton landslagsmän på dussinet så tar man sådant med ett par nypor salt. Obsut och Skrbek var de backar att luta sig mot när det var jobbigt men med facit i hand var det nog de som bar lite av floppstämpel över sig. Kan de komma tillbaka till nivån från föregående säsonger har Luleå lite extrakapital att tillgå där. Saravo och Sandström personifierade begreppet ”hög lägstanivå” förra säsongen och hela deras uppsyn på isen andas kvalitet och klass. Backarna håller definitivt en tillräckligt hög nivå för en topplacering, men skaderisken finns alltid där. Och därför hoppas och tror jag att det blir något kompletterande nyförvärv ganska snart.
Den stora skillnaden från fjolåret bör vara forwardssidan. Det var mycket länge sedan Luleå kunde mönstra så många spjutspetsar som i år. När dessutom ”utfyllnadsspelarna” (läs: juniorerna) fått ett års erfarenhet kan vi förvänta oss att fler kedjor levererar i år. Visst kommer man att sakna Nordquist, Fabricius och Fransson, men ersättarna känns sammantaget bättre och vi kan se fram emot säsongen med tillförsikt. Olyckskorparna kanske kraxar om att Luleå aldrig levererar som favorit och aldrig klarat att hantera press och förväntningar, men de får inte glömma att Slavomir Lener är en fantastiskt duktig coach som med sin erfarenhet vet hur man styr en skuta i hamn.
Så nu är det åter dags för nedsläpp. Bortapremiär i Karlstad mot svenska mästarna utan en Lubos Bartecko på isen. Uppförsbacke? Javisst, men inte alls en omöjlighet. Egentligen är det ett fint utgångsläge. Vid seger kommer man därifrån fullpumpade med självförtroende. Vid förlust så var det enligt förväntningarna. Man kan spela helt utan press, precis som ifjol. Får man beställa en favorit i repris?
