Luleåbloggen: Tack för OS-festen!
OS i Sotji är slut, bloggen summerar Vinter-OS 2014 och tankar när SHL drar igång igen till veckan.
Jag älskar OS! Ryssland gav världen en riktig fest i Sotji under drygt två veckor. Sveriges insats under detta OS går inte heller att klaga på, 15 medaljer är Sveriges bästa medaljskörd genom tiderna i ett Vinter-OS sedan olympiska vinterspelen drog igång 1924 i Charmonix i Frankrike. De här är Sveriges fem bästa vinter-OS:
1. Sotji 2014, 15 medaljer.
2. Turin 2006, 14 medaljer.
3. Salt Lake City 2002, 12 medaljer.
4. Vancouver 2010, 11 medaljer.
5. Cortina d'Ampezzo 1956, 10 medaljer.
Sankt Moritz 1948, 10 medaljer.
Framförallt var det skidlandslaget som håvade in medaljerna, där Norrbotten gav Sverige samtliga guld. OS i Sotji slår, räknat till medaljer, till och med Turin 2006 när svensk ishockey nådde sin allra höjdpunkt med ett OS-guld följt av ett VM-guld under samma säsong. Men trots Sverige mötte Kanada i en OS-final för första gången sedan 1994 i Lillehammar, tyckte jag finalen var tam och faktiskt tråkigaste OS-finalen jag någonsin sett.
Kanada hade ett tungt försvar och satte en hel femma vid egen blå och Sverige hade svårt tränga sig igenom mot större och tyngre kanadicker. Det tidigare tuffa och elaka Kanada har blivit disciplinerade och jag kan inte säga det fysiska spelet stoppade Tre Kronor, utan bara storleken på kanadicker som bildade en röd köttmur framför eget mål. OS-hockey i Sotji är det målsnålaste som setts och det känns givet landslaget som bara släppt in tre mål under hela turneringen tar också hem guldmedaljen. Grattis!
Tre Kronors insats ska inte nedvärderas, skador på tongivande centrar och lagkaptenen "Zäta" gjorde att laget tappade udd och även nödvändig glöd som laget hade behövt i en OS-final. Men trots detta tog de sig till en final. Så som flera påpekat, Tre Kronor förlorade inte ett guld - de vann ett silver.
Det här var även definitivt sista OS för 70-talisterna; Teemu Selänne, Jaromir Jagr och Daniel Alfredsson - ingen lär spela ytterligare ett OS om fyra år. Tre Kronor bärs upp av 80-talisterna Henrik Lundqvist, bröderna Sedin och Henrik Zetterberg, kryddat av 90-talister som också kommer utgöra stommen av landslaget en dag. Borta sedan längesen är Tommy Salo, Peter Forsberg och Mats Sundin. Det finns knappt kvar en enda aktiv av hjältarna jag växte upp med.
Nya generationer tar vid och dagens unga generation får helt andra hjältar än jag hade. Det tillhör tiden, men dagens Tre Kronor hade behövt ändå en Tomas Holmström eller Johan Franzén (aktiv, född 1979 och fick lämna återbud), hårdhudade spelare av en annan skola. Kan ni nämna någon ung spelare som är beredd göra ett lika otacksamt jobb för laget som dessa herrar? Svaret är nej och de tillhör en utdöende sort. Jag kan i alla fall trösta mig med att Erik Karlsson får jobba väldigt länge innan han är ens nära en status av Niklas Lidström för svensk ishockey - Sveriges bästa back genom tiderna.
***
OS satte SHL och övriga världen stilla för en tid, men mycket vatten har hunnit flyta under broarna.
Förlorade sonen från Övertorneå, Linus Omark, vänder hem efter fem år utomlands. Vi kan bara fantisera om till vilken dimension Omark och hans namne Klasen kan klara föra vår offensiv till.
Under uppehållet har demontränaren Jonas Rönnqvist ryktats vara i behov av en timeout, mentala pressen under åtta raka år som tränare har satt sina spår och han behöver en paus. Pressen lär inte bli mindre på honom att ro hem guldet just denna säsong när han förfogar över det bästa lag han haft.
Drömvärvningen av Omark ger "Rönken" ett lite mer bekvämt problem att finna en udd som kan utmana om ett guld. Kombinerat med Sveriges bästa defensiv, är vi äntligen minst lika komplett lag åt bägge hållen som grannen 13 mil söderut. Grannen har försökt lyfta över favoritskapet till guldet på Luleå och det förstår jag, i Skellefteås klubbhistoria är exemplen många där de inte haft mentala nerverna när det verkligen gäller. De pallar inte pressen. Till skillnad från dem, är jag övertygad om att Luleå inte behöver tre raka försök innan vi tar vårt andra SM-guld.
Just nu försöker "Rönken" skapa utrymme för Linus Omark i laget, här är mitt förslag för att underlätta hans arbete att finna de forwardsformationer som kan utmana om guldet:
Första kedjan:
Klasen-Olausson-Ledin
– Varför ändra på ett vinnande koncept? Vår överlägset bästa kedja offensivt och innan säsongen är slut har Linus Klasen petat ned Omark till en delad andra plats i klubbens historia för flest poäng på en säsong.
Andra kedjan:
Omark-Wallmark-Cehlárik
– Wallmark är redan uttalad center till Omark, "Walle" är en klok tvåvägscenter för sin ålder och bland lagets bästa tekare. Tillsammans med Cehlárik, en ung kille med alla förutsättningar bli en duktig målskytt, kan tända Omarks självförtroende efter besvikeln i Nordamerika med ungdomlig geist.
Jag ser det här som ett långskott, då "Rönken" inte är känd för satsa vågat eller friskt. Ser gärna då Anton Hedman som tredjelänken, han tillför kedjan mer pondus med sin tyngd och närkampsspel.
Tredje Kedjan:
Abbott-Abbott-Mannberg
– Arbetsmoralen i kedjan går inte att ta miste på och kan skapa frustration i motståndares försvar med sin intensitet. I de pressade lägena visar kaptenen vägen.
Fjärde kedjan:
Fabricius-Fogström-Forsberg
– Rivig kedja med "Fabbe", "Fogge" och "Foppa". De arbetar stenhårt och gör Luleå till en frustrerande jobbig lagmaskin att möta.
För övrigt bör Slava Trukhno bänkas och trots jag önskar han skulle få en större chans, lär Cehlárik bli extra-forward.
***
Med dessa rader vill jag ha säga tack Sotji för underhållningen och välkommen åter SHL - släpp nu pucken för fasen!
LHF/77
