Vinterkrönika: Förbannelsen
Nu är det uppehåll och alla väntar på tomten. Vi önskade att tomten skulle ha ge oss en tidig julklapp och en trepoängare mot Brynäs, men vi har inte alls varit snälla i år och Golubovsky idiotiska utvisning senast som kostade oss tre poäng är ett tecken på det.
Jag vet inte hur många gånger detta har hänt, alltså att vi har ledningen i den tredje perioden och man kollar i tabellen vad som händer när vi får våra tre poäng. Man känner något i stil med att "nu tar vi äntligen tre poäng igen!" Men det händer något, trots att man tror att Backlund är omöjlig att passera. Man hör på radion att motståndarna kvitterar med inte mer än 2-3 minuter kvar. Vi kan hålla i 17 minuter, men inte de där sista 2-3 minuterna. Det verkar vara en förbannelse som vägrar försvinna, när vi fått kraft och blivit av med den kommer vi börja få fler trepoängare.
Frågan är bara, hur ska vi bli av med den? Det gäller kanske att inte tänka för mycket defensivt och inte lägga all tyngd på Backlund, eller Duba...
Och ska jag ens behöva nämna en sådan grej som Golubovky gjorde? Nej, ni vet vad jag menar. Inga onödiga utvisningar när vi har grepp om matchen. Vi hade faktiskt powerplay och var fyra mot en i den situationen.
Jag tror att det är bättre om vi spelar smart och lägger lite mer tanke på offensiven även när vi har ledningen, så att vi slipper få stå emot ett oerhört tryck i en hel period. Vi har fått erfarenhet så det räcker nu i alla fall.
Jag måste berömma våra målvakter, vilken uppryckning dessa har gjort! Båda två har spelat på sin högsta förmåga. De vet att mycket hänger på målvakterna i sådana här situationer som vi befinner oss i, men trots att de storspelar och är som två levande murar så håller målvakterna inte för 30 eller 40 skott. Åtminstone inte i alla matcher.
Matchen mot Linköping var en riktig rysare, jag satt i källaren och lyssnade på radion. Halsduken, matchtröjan och min underbara hatt var på. Vad kunde gå fel?
Första perioden var hyfsat jämn, men LHC fick in en puck mer än LIF och ställningen var 0-1.
Leksand gör en rejäl uppryckning i andra och visar att man inte är några slagpåsar för några, laget vinner skotten och kvitterar till 1-1. Mycket skönt!
Sedan, fem minuter in på den sista perioden, kommer han som vi trodde skulle bli hjälten, Magnus Österby, som skjuter in tvåan och vi är i ledning med 15 minuter kvar. Man bet naglar och höll andan hela denna tid, jag hörde att Backlund gjorde den ena makalösa räddningen efter den andra. Jag tänkte, är förbannelsen över?
Men med mindre än två minuter kvar gjorde LHC det som vi alla var rädda för, 2-2. Och det blev som förr, vi förlorar skotten och är totalt utspelade i sista. Även på övertid blev vi utspelade, men vi klarade 2-2. Vi klarade oavgjort, men borde ändå ha fått en vinst.
Visst kunde något gå fel, jag glömde ju bort förbannelsen…
Men vi har faktiskt knappat in på lagen, vi får ju ändå minst en poäng i nästan varje match numera. Tänk om det kunde vara trepoängare istället? Det är ju ändå onödiga poängförluster vi gör. Tre poäng efter SSK och sju poäng upp till Brynäs som ligger på Ingenmansland.
Tidigare var det cirka tolv poäng upp till laget som låg näst sist, nu är det tolv poäng till slutspel!
Men vågar man drömma ens? Så länge som förbannelsen ligger över denna del av Siljan hoppas jag att vi kan plocka en poäng så ofta som möjligt och fixa så vi slipper Kvalserien.
Förbannelsen kanske flyttar över till andra sidan Siljan, till Mora? Inget illa menat, men vi har haft den tillräckligt länge.
Men helst ser jag att förbannelsen försvinner helt och hållet, inget lag ska behöva ha denna motgång och otur som Leksand haft. Vågar vi hoppas på lite framgångar efter allt detta?