Krönika: En dos av det gamla Leksand
Det är inte ofta man har fått må bra de senaste åren när det gäller Leksands IF, men efter gårdagens derbyseger mot Mora så vet jag inte om jag någonsin mått så här bra.
Okej, jag vet det är mycket kvar av säsongen och att man kanske inte ska dra allt för stora växlar på en träningsmatch. Men för mig är en match mellan Leksand och Mora ingen träningsmatch och det är jag nog inte ensam om att tycka. Framför allt känns det som att Leksandsspelarna håller med mig. Gårdagens insats var den bästa insats jag sett ett Leksandslag göra på mycket, mycket länge. Det var full fart, hög intensitet, full aggressivitet, fantasifullt anfallsspel och stabilt defensivt med en grym målvakt.
Sen att vi fått en spelare som inte är rädd för att ta stryk är också härligt för någon sådan hade vi inte förra året bland alla frökenlirare. Jag pratar om Niko Mikkola som redan efter 25 sekunder åker på Moras Tomas Slovak efter avblåsning varav den sistnämnde, blir förbannad och börjar veva. Det var Mikkolas andra matchstraff denna vecka och visst tycker jag att han kanske ska ta och lugna ner sig, men samtidigt är det förbannat härligt att se att han inte viker undan som många andra gjorde i fjol.
I samma situation drabbade även Moras ökände Marco Toukko och Leksands Patrik Wallenberg samman i vad jag mer vill kalla brottningsmatch än slagsmål. Den matchen vann faktiskt Wallenberg och säkerligen höjdes många ögonbryn vid det tillfället. Dels för att det var Toukko som åkte på stryk, plus att det var Wallenberg som vann. Den sistnämnde är sällan med i större fighter och i fjol åkte han mest ut för fasthållningar och hakningar, men nu fick vi alltså se en ny bild av honom. Det applåderar jag åt.
Vi kan gå över till anfallsspelet nu. Bara det att man ofta kom till anfall så ofta gladde mig. Hur svårt har inte Leksand haft de senaste åren med att bara ta sig in i anfallszon? Väl inne anfallszon så snurrade man friskt med Mora. Morten Green gjorde lite som han ville emellan åt. Sen har jag fått en ny favorit: Fransmannen Pierre-Edouard Bellemare. Hans prestation vid Ollas 3-0 mål var hur snyggt som helst. Först snodde han pucken av en Moraspelare sedan tunnlade han sista Morabacken. Grädden på moset hade varit att han fått sätta in pucken på friläget han fick sedan, men den duktige Moramålvakten Lars Johansson gjorde en fenomenal räddning. Returen kunde han dock inte göra något åt då Jesper Ollas, påpassligt höll sig framme och tryckte in pucken. Dock så tror jag de flesta Leksingar unnade fransmannen målet. Superstars hyllade honom med franska nationalsången efter detta och ett brett leende kom fram på hans läppar.
Det var riktigt kul att se en annan hjälte i Leksandströjan igen. Janne Houkko som sköt på allt och alla. Han hade ett flertal lägen från blå och visst borde han väl ha gjort något mål men bara det faktum att vi har en rightare som verkligen kan skjuta är underbart. Vad hade vi ifjol. En stelopererad ryss och Patrick Pucko, förlåt Hucko som visserligen kunde skjuta men som behövde tre år på sig innan han fick iväg skottet.
Försvarsspelet var även det stabilare än på mycket länge. Framför allt kul att se ungtupparna Niclas Andersén och Elias Granath som var klockrena. Den förstnämnde fick även delta offensivt med en riktig smörpassning till Mikael Karlberg som bara behövde sätta klubban till och 2-0 var ett faktum.
Nye finske backen Ilkka Vaarasuo gjorde även han en mycket bra match. Mora hade svårt att ta sig förbi honom.
Herman Hultgren var precis som man fått höra om honom. Tuff och elak. Dock lite klumpig när han drog på sig en tiominutare för Checking from behind.
När väl backarna släppte igenom Mora var det ingen fara för då hade vi ju Joni Puurula som var makalöst bra i målet. Han gjorde den ena svettiga räddningen efter den andra. Moraspelarna drömde säkert mardrömmar om honom i natt. Puurula har imponerat på försäsongen och känns som den givna ettan just nu.
Hur gick matchen mellan klackarna då? Tja, vi kan väl säga att Superstars vann på knock out. De bjöd på en härlig stämning och klockrena ramsor. Nya ”Jag är Leksing tills jag dör” lät riktigt bra.
Det som dock var mest fascinerande under denna kväll var det som hände efteråt. Efter att jag och flera andra Leksingar vandrat förbi stora entrén så kommer Leksands VD Håkan Åman och ordförande Nils-Erik Johansson ut och tackar oss för ett underbart stöd. En riktigt uppskattad gest. Skulle ”Masken” ha gjort så där? Nä jag tror inte det.
Sammanfattningsvis så kändes det som att det var gamla härliga Leksand man såg på isen igen. Fartfyllt och variationsrikt anfallsspel och smart försvarsspel.
Något stort är på gång i Leksand. Det känns i alla fall så.