Matchkrönika: Ljuset i mörkret
Efter att ha sjunkit längre och längre ner i ett till synes bottenlöst förlusthål vände det borta mot Södertälje.
Det såg ut att gå mot ännu en förlust 2-4 i baken i den tredje och sista perioden.
Då dök han upp, han som kaxigt lovat 30 mål den här säsongen, den skjutglade Jan Huokko. Han inte bara reducerade, utan även kvitterade Södertäljes ledning och tände
en strimma hopp i de blåvita hjärtan som dvaldes i Scaniarinken eller framför radion.
Plötsligt stannade fallet upp, vi famlade i blindo och fick tag i en hjälpande hand som förde oss uppåt, vi började se ljuset i mörkret.
Det led mot förlängningstider och kanske äntligen en så länge efterlängtad poäng för Leksand. Men många varde dem som satte hjärtat i halsgropen ännu en gång då en
utvisning drabbade bortalaget återigen, med bara sekunder kvar att spela av den sista perioden. Man lyckades rida ut den värsta stormen, som mer kändes som en vild orkan
och förlängning var ett faktum. Nu fick leksingarna starta i 3 mot 4 läge och krigarna på isen Karlberg, Vopat, Siklenka lyckades döda tid effektivt och vips var det utjämnat även i manskap på isen.
Sedan hände det som inte bara fick hända med hemmaögon sett. En Södertäljeback drällde med pucken och plötsligt satt den på bladet hos Niko Mikkola som avgjorde matchen. Leksingarna trodde knappt varken sina ögon eller öron. Var det sant? Vände
man det till synes hopplösa underläget?
Svaret var äntligen ja, ja och åter ja. Vem stod för passen då? Jo självklart kvällens man Jan Huokko, som därmed förutom sina fyra mål även gjorde assist till segermålet.
Det krävdes en skarpladdad bössa signerad Huokko för att vända den negativa
trenden.
Äntligen tog någon på sig den hjälteroll som saknats så i Leksand. Kanske, kanske kan vi nu äntligen börja blicka uppåt mot ljuset av kvalserielampan, sträcka oss dit och nå ända fram. Om inte det här ger vind i ryggen, vad skall då göra det?
