Krönika: Nostalgiseger med maffiasmak
Jodå, en seger är alltid en seger. Oavsett om den kommer efter en match med dåligt spel eller en med bra. Och en nolla för vår danske dynamit är inte heller fel, det mår han bara bra av. Hirsch; probably the best Danish goalie in the world.
Annars är undertecknad slentrianmässigt konservativ, på gott och ont. Så i min regressiva skalle lirar Gnaget fortfarande i Elitserien, med kastruller på huvudet och en före detta smurf som mycket kaxig kapten. Det gör alltså segern på onsdagen ännu skönare, eftersom min gammeldags hjärna skickar ut endorfiner som om vi hade spöat ett elitserielag. Att det dessutom finns AIK:are i min bekantskapskrets gör det inte sämre.
De med gott minne förstår att jag menar den där säsongen – typ 95/96 – när de gulsvarta var sponsrade av nåt kastrullföretag eller liknande, och åkte omkring med kromade hjälmar (vilket såg annorlunda ut, pacifistiskt uttryckt). Under de åren hade de Anders Gozzi som eldsjäl och pådrivare, och han ingick i början på 90-talet i Brynäs smurfkedja. Den kedjan bestod av den inte jättestora trion Gozzi, Ove Molin och Peter Larsson, och satte skräck i Hockeysverige med sitt kvicka och målfarliga spel. För oss leksingar var det roligaste med den konstellationen att Tomas Jonsson var den ende som på riktigt kunde få stopp på dem. Tomas Jonsson var våran Gargamel, hej, våran Gargamel; han åt smurfar till middag varje kväll, hej. Och så vidare.
Det var allt från avdelningen för hockeynostalgi/onödigt vetande för tillfället. Risken finns dock att det kommer tillbaka.
Återvänder vi till modern tid hoppades jag förra veckan på att vändningen skulle komma mot Södertälje (som jag i mitt midnattströtta sinne kallade suveräna serieledare, gomorron konstapeln). Det verkar som om vändningen kom också. Trots att de nu inte var serieledare, så är de i alla fall en av de stora konkurrenterna om en kvalserieplats. Segrar mot såna är alltid trevligt, både för självförtroende och för tabelläge.
Och efter AIK-matchen har mitt altare förstås fått ett nytt namn att bedja till. Pasi Saarela klev fram med klubban i näven, sa ”say hello to my little friend” i bästa Scarface-stil och sköt ner allt motstånd. Åtminstone borde han ha sagt den repliken, för precis så kändes det. Konserverar Pasi den formen blir säsongen mycket trevligare i slutändan än den varit i startändan.
Får han med sig resten blir det ännu trevligare. Tony Montana fick med sig sina underhuggare genom att säga att om man fixade pengarna fixade man makten, och fixade man makten fixade man kvinnorna. Kanske det skulle funka som morot i Leksand också?
Fast med mindre våld och mer hockey, då.