Gästkrönika: Leksing tills jag dör – varför det?
EwaLisa Gustafsson har skrivit om sin övergång från Oskarshamnsklacken, till klacken i hjärtat – Leksandsklacken.
Mitt hockeyintresse började nog ganska tidigt. Jag var inte många år när jag kröp upp i pappas knä och tittade på när Tre kronor spelade på tv. Då var det svartvit tv som gällde och Sven Tumba som var min hjälte.
När mina lekkompisar önskade sig dockor i julklapp stod ett hockeyspel högst på min önskelista.
Jag hade en klok pappa och när tomten kom hade han med sig ett stort paket som innehöll mitt hett efterlängtade spel.
Lagen var Canada och Sverige, spelarna var platta och i plåt.
Det blev många matcher genom tiderna men de roligaste var nog dem tillsammans med min gamla morfar och hans bror. Då var det blodigt allvar och vi kunde aldrig sluta förrän morfars bror gick segrande ur turneringen.
Morfar och hans bror hade aldrig sett ett hockeyspel innan jag presenterade det för dem, men efter lite övertalning provade de att spela med mig och snart blev de sålda och sedan blev det morfar eller hans bror som tjatade om att vi skulle ta en match.
Hockeyspelet finns kvar, men nu på en hylla i källarförrådet. Morfar och hans bror är döda sedan lång tid tillbaka… Det var ett tag sedan sista matchen spelades.
Åren gick - jag träffade en kille som inte var intresserad av hockey, men kärleken övervinner ju allt, vi fick barn och gifte oss. Mitt hockeyintresse begränsades till en och annan match på tv.
När mina flickor blev lite större kände jag att nu var det dags att se hockey live.
Närmast tillhands var då IK Oskarshamn.
Sagt och gjort, på med långkallingarna och iväg.
Där stod vi, jag och mina båda flickor i Oskarshamnsklacken, vi var inte många och det som hördes från oss var en trummas entoniga dunkande. När klacken någon gång gav ljud ifrån sig skrek de ”oskars-hamn, oskars-hamn”.
Men det värsta var nog ändå att när Oskarshamn gick mot en förlust - då gick publiken hem. Det kunde vara mycket tid kvar av matchen, men publiken - de gick hem.
Och där stod jag med mina flickor och kände att det var något som fattades, det kändes tomt i bröstet, vad var det som fattades?
Vi försökte igen och igen, men det var alltid samma kostiga känsla.
Vi slutade att åka på hockey, det gav mig inget och jag tror att mina flickor var glada för det beslutet.
Åren gick och jag fick ytterligare två barn, två pojkar, vi började semestra i Dalarna och Leksand och grabbarna blev nyfikna på Leksand Stars. De lärde sig snart vad alla spelarna hette och var överlyckliga när de fick träffa någon spelare i Star shop.
Ja sen rullade det på, det blev matcher i Leksands ishall, matcher följdes från radio och tv, resor gjordes till Jönköping (det var närmast dit) för att se Leksand.
Prylar inhandlades, dekaler på bilen, tröja och keps på.
Vi fick kontakt med Tokiga masar i Götaland och blev medlemmar.
Och nu står vi där igen, jag och mina fyra barn i Oskarshamns ishall, men nu står vi på andra sidan, tillsammans med flera Tokiga Masar och Superstars. Vi skriker, vi sjunger, vi jublar och vrålar och hela kroppen från huvud till tår fylls av en underbar känsla.
Känslan som jag letade efter när jag var i Oskarshamns ishall för många år sedan. Jag älskar verkligen LIF, att vara där mitt i klacken. Jag älskar LIF - även när de förlorar och jag lämnar aldrig ishallen innan jag har fått ta emot spelarnas hälsning till oss i klacken. Det är höjdpunkten på en underbar kväll.
Jag kan med vemod se några tappra anhängare till Oskarshamn på andra sidan, en av dem dunkar på en trumma. Jag önskar att de också en dag ska få uppleva känslan, den som jag fann när jag hittade ”hem” – äkta kärlek - LEKSING TILLS JAG DÖR.
EwaLisa Gustafsson
