Krönika: Sitter du på den övergivna bänken?
Ibland är det så grått och trist. Så tyst och så stilla. Själen är rastlös, man känner sig uttråkad och man saknar färg. Ett uppehåll i hockeyn är värre än många kan föreställa sig.
Kolla på bilden och föreställ dig att det är just du som sitter där på den övergivna bänken. Du väntar och väntar, men det känns som om tiden har stannat och att du bara sitter där förgäves.
Trots att det känns som om tiden har stannat så finns det en undermedveten känsla som hela tiden säger dig att tiden bara går och går. Du vill bort och det känns obehagligt. Du vill bort från det gråa, du vill få tillbaka färgen.
Du längtar dig bort till andra tider, till bättre tider. Du tänker tillbaka på föregående år och som leksing så ser vi bara mörker bakom oss.
Det är då suget kommer. När du sitter där på bänken och filosoferar som mest känner du ett rus genom hela kroppen som får dig att rysa till och som samtidigt äntligen får dig att le. Det gråa börjar skifta till något bättre. Det är revanschen som kommer, det är längtan till nästa säsong som smyger fram.
Jag vill inte ha något uppehåll. För varje dag, timme, minut och sekund som går förbi oss närmar vi oss också nedsläppet i rinken. Säsongens första nedsläpp. Hur skönt är det inte på en skala 1-10 när domaren släpper pucken för första gången på den nya spännande säsongen som man så länge väntat på?
Det är som när man ska beskriva hur det känns när Leksand gör mål.
”Det går inte att beskriva i ord.”
Jag håller med många när dem säger att sommaren är den bästa årstiden. Men när jag får tanken att det inte finns någon hockey att kolla på och när hockeyn känns så långt bort – det är då jag börjar fundera om jag verkligen ska hålla med eller inte.
Sol och bad, solbränna och underbara dagar/kvällar på stranden. Det är helt otroligt bra saker, men det är inget jämfört med en hockeymatch där Leksand spelar, det väger noll då.
Mitt liv bygger på Leksands IF. Det är under uppehåll, när hockeyn inte finns runt om, som man verkligen börjar förstå hur viktig den är.
Som man ibland säger när det gäller kärleksproblem. En del vet vad jag pratar om, en del kanske inte gör.
”Först när man förlorat någon så börjar man inse hur mycket man saknar personen.”
Ett citat som beskriver vad det handlar om. Det känns så tomt när det inte är någon hockey!
Fast egentligen är det inte just hockey jag behöver, för det skulle inte hjälpa om jag kollade på en final mellan t ex Frölunda-Luleå, det kan inte mätta mig. Inte heller Sverige-Kanada i en VM-final hjälper eller Toronto-Colorado i kampen om Stanley Cup.
Det handlar om att jag måste se Leksand. Leksands IF är det enda som mitt hjärta vill ha, det enda mina ögon vill se, det enda mina öron vill höra.
Jag vill hem igen. Till klacken, till säsongen och till glädjen!