Gästkrönika: Inget ska stoppa oss
"Jag trodde inte ett ögonblick på att Ed Belfour skulle bli aktuell för spel med Leksand. Ryktet kändes väldigt mycket silly season, men den dagen det offentliggjordes att det faktiskt var sant fick jag nypa mig i armen flera gånger. Samma dag fick jag även en son, och jag såg detta omedelbart som ett tecken från hockeygudarna." skriver gästkrönikören Mathias Henrixon med forumsignaturen Blåvittmonster.
När jag tog mina första stapplande skär på en hockeyrink så skedde det 1980 på den lokala idrottsanläggningen med dess charmiga hockeyrink med sönder skjuten sarg som då var gjord i trä.
Jag gjorde mitt bästa att försöka hinna ikapp min fem år äldre storebror, det gick väl mindre bra kan jag villigt erkänna, då han flög fram på skridskorna. Mitt personliga mål var att inte ramla och förstöra min fina tröja som min far köpte åt mig. Tröjan var vit, blå och gul, och det stod Leksands idrottsförening på bröstet.
Min äldre bror blev några år senare även uttagen till TV-pucken, medan jag det året fick harva i D-pojklaget. Efterföljande säsong blev det däremot spel i A-pojklaget där min personliga höjdpunkt var segermatchen mot ett norskt lag. Vi vann nämligen med hela 17-2, och jag stod för två mål och två fina framspelningar.
Det här med att vara en leksing, det kan kräva sin man eller kvinna. Under 1980-talet var det exempelvis nästan ingen som kommenterade lagets status, men i dag kommer gliringarna hela tiden. Både på arbetsplatsen, och på fritiden. Men, som sagt, det är bara att bita ihop.
Man står upp för sitt lag, man säger till sig själv att i år då ska vi bara gå upp. Det sa jag även förra året vid denna tidpunkt, men jag började också ganska tidigt misströsta. Det kändes helt enkelt inte rätt, harmonin bland spelarna fanns bara inte. Och kvalserien blev bara ett stort antiklimax och självklart började man känna oro inför framtiden för laget i mitt hjärta - Leksands IF.
Men när laget inför den här säsongen började formeras drog mungiporna, helt plötsligt, åt norr. Enda jag oroade mig för var målvaktsposten. Jag tyckte inte att duon Eddie Läck och Mike Ayers kändes tryggt inför en stundande kvalserie. Ja, visst är Eddie en mycket lovande målvakt, men ännu kan han inte ha hela bygden på sina axlar i en kvalserie.
Jag är huvudskyddsombud på min arbetsplats, och är då självfallet med och beställer hem allt som är skyddande. Däribland starka skor, skyddshandskar, och ja, listan kan göras lång. Och katalogen jag mest bläddrar i är den från Ejendals, och denne Ejendal som antagligen kände samma, som mig, om målvakterna bestämde sig, helt sonika, att köpa en NHL-målvakt.
Jag trodde inte ett ögonblick på att Ed Belfour skulle bli aktuell för spel med Leksand. Ryktet kändes väldigt mycket silly season, men den dagen det offentliggjordes att det faktiskt var sant fick jag nypa mig i armen flera gånger. Samma dag fick jag även en son, och jag såg detta omedelbart som ett tecken från hockeygudarna. Nu är det dags, vi ska upp igen.
En dröm vore om Mora ramlar ur Elitserien i samma veva som vi tar steget upp. De har troligen Elitseriens värsta ishall man som motståndare kan kliva in på, och även min sambo, som är relativt totalt ointresserad av hockey, skrattade då vi en sommar passerade. Hon frågade nämligen om det inte var en gammal flygplanshangar...
Min son, som förövrigt heter Sam, fick sin allra första hockeyupplevelse framför tv-apparaten då våra blåvita lirare dansade daladans med David Engblom och hans AIK. Det faktum att Sam aldrig varit så snäll och lugn under den matchen känns ju väldigt lovande inför framtiden. Nu är han ju visserligen inte så gammal men ändå. Lita dessutom på att Sam kommer få åka på många resor till Ejendals Arena...
I skrivande stund har vi väl egentligen bara en plump i protokollet och det är från matchen då rödhökarna vann mot oss. Men det är bara att glömma det, och ta nya tag i returen då det blir seger. Eller hur?
Mina blåvita vänner, i år ska vi upp och ingen ska stoppa oss. Malmö-Percy kommer sätta gröten i halsen med ännu ett år i Allsvenskan medan vi ska tillbaka till finrummet. Så gå på så många matcher ni kan och tryck in er i vår härliga klack och sjung tills det gör ont.
Förresten, min son heter ju Sam. Och vad blir det baklänges?
