Gästkrönika: I fädrens spår för framtids segrar
Hur uppstår egentligen ett supporterskap? Och kan Leksand nu (äntligen) etablera sig på allvar i SHL och få nya unga fans tack vare framgångar i högsta serien? Läs gästkrönikan från Johan Ahlström, en 26-årig supporter i Leksandsexil.
Många gånger sägs det att jordmånen för de stora skaror av blåvita runt om landet som fortsätter att år efter år dyka upp i de arenor och ishallar som Leksands IF kliver på isen i grundades under glansdagarna på 1960-70-talet. En stomme av äldre leksingar som lockades av lirarnas lag, framgångarna, uppstickarna från landet-känslan och de snygga vita tröjorna. En tid när Brynäs var de stora rivalerna om SM-gulden och Tre Kronor var fyllt av spelare bröderna Abrahamsson, Dan Söderström etc. Laget var sevärt helt enkelt.
Jag är 26 år gammal och mitt eget supporterskap vad gäller Leksands IF har istället som för många leksingar i min ålder kanske främst präglats av frustration, kvalserier, MECA hockey races, krampaktiga SHL-sejourer och en ovisshet kring var någonstans på skalan division 3 möten mot IK Ore och europeiska superligor som LIF egentligen hört hemma.
Jag kan visserligen vagt minnas en tid från min tidiga barndom när jag sprang omkring i orange(!) Leksands starsjacka, när Leksand vann grundserier, det fanns något för det sena 2010-talet så profant som cheerleaders på matcherna och en Johan Hedberg prydde det mest eftertraktade hockeykortet. Men detta är utöver en livslång aversion mot Jörgen Jönsson egentligen mest fragment klart överskuggade av det tjugoförsta seklets värvningscirkusar, hopp om allmosor från gubben Ejendal, nerviga periodpauser i Mora Tingsrätt samt eviga kval i både sportslig och själslig bemärkelse. Inte ens den där speciella säsongen 2013-14 som slutade med åttondelsfinalen/”play in:et” mot HV var särskilt glamorös rent spelmässigt.
Att jag trots allt ändå fastnat för Leksand under mina formativa år får nog räknas som en konsekvens av det psykiatriker och sociologer skulle kalla för ”det sociala arvet”, en predisposition för självdestruktivitet nedärvd genom generationerna. Som född i Dalarna med en gammal hockeyspelare till far så låg det i farans riktning trots alla rubriker och ekonomiska karuseller. Om vi istället ponerar att Leksand IF inte hade existerat 1969 eller ens -89 och jag hade växt upp i exempelvis Eskilstuna eller Katrineholm så hade kanske supporterskapet, gud förbjude, tagit andra vägar. Hur många unga killar och tjejer utan koppling till Leksand har egentligen fastnat för Leksand under modern tid?
Det är därför som Leksand och Tjommes värvningar inför säsongen skänker mig en glädje och tillförsikt. Idel spelare som i alla fall på eliteprospectsdelen av försäsongen skänker hopp om en sevärd, fartfylld, frejdig hockey - med en tanke bakom. Kanske håller det den här gången? Och vem vet kanske några nya Leksands IF-hjärtan till och med tänds?
Johan Ahlström
j_ahlstrom@live.se