Leksand - Mora
1 - 6

Nu är goda råd dyra

Med fredagssegern i ryggen skulle Leksand ta kommandot i matchserien. Det gick inte alls.

Leksand fick en räkmacka in i matchen. Powerplay på powerplay radades upp. Men för det allra mesta var spelkombinationerna lika lättlästa som en öppen barnbok. Och det gick på tok för långsamt. Ett Porsberger-mål fick vi åtminstone med oss. Men då hade en seg Engren redan fått se sig besegrad köksvägen. 5–4-spel i en halv period borde förstås ge ett annat resultat än 1–1 på ljustavlan. Men inför andra var i alla fall på banan.

I mittperionden gick vi in i Mora-fällan igen. Att vi fortsätter att tappa pucken på offensiva blå håller inte. Det bevisade sig på nytt. För där vänder det rödvita gänget lika vasst som den mest slipade Morakniven. Sylvasst.

Visst, vi hade våra lägen (Knuts och Olden, inte minst) men det var sällan vi fick verkligt bett. Kompentensen att komma till målchanser är just nu en annan hos våra motståndare. Där vi slår passningar där pucken mest far som i ett oberäkneligt flipperspel hittar Mora konstruktiva spelvägar som skapar farliga lägen. Med tanke på att Leksand är SHL-laget här är det frapperande att se hur mycket mer spelskickliga Mora förefaller vara. Självförtroende är en bidragande faktor. Men vår grundkapacitet borde vara en annan, ändå. Nu är det stundtals yxhuggare mot konstnärer. Och vi är inte Anders Zorn i den jämförelsen.

Coachingen då? Länge var det värmländska armar i kors bakom spelarbänken. Men så, inför tredje kastades Wikman och Skedung in. Juniorduon hade svårt att göra stora avtryck men läget var minst sagt otacksamt. Att Oskar Lang i samma veva fick stå åt sidan – medan en Ollas helt ur slag – fick fortsatt massivt förtroende kändes bara fel.

Att vi har gjort ett mål på 120 spelminuter på hemmaplan mot ett allsvenskt lag är skrämmande. Och nu börjar goda råd bli redigt dyra. En ny bortavinst på tisdag är nu helt nödvändig.

Annars är Leksands IF 30 miljoner fattigare på torsdag.

Matchens stjärnor:
***
Ingen

**
Ingen

*
Jon Knuts
Var tillsammans med sina kedjepolare Lukas Eriksson och Tobias Forsberg den LIF-kedja som fick lite längre anfall. Knuts är fortfarande ljusår från fjolårsformen men visade ikväll prov på godkänd tåga, åtminstone.

Matchens stjärnfall:
Jesper Ollas
Är karln skadad? Det går väldans segt. Och passningarna från Ollas klubba hamnar sällan med rätt adress. Som center med tänkt speluppbyggarroll rimmar det särskilt illa.