Mellan hopp och förtvivlan
Ishockeyn och Frölunda har alltid varit min frizon. Scandinavium har varit en plats där jag stänger ute allt elände som händer i världen. Alla svarta rubriker om krig och gängvåld sätts på paus när pucken släpps. Något så oviktigt som ishockey blir det viktigaste som finns. Men den senaste veckan tog de svarta rubrikerna sig igenom den sköld som Scandinaviums väggar annars är, när 15-årige Henrik hittades avliden.
"Frölunda har sorg" Mats Grauers höll ett kort tal och Scandinavium tystnade. Henrik, som spelade i Frölundas ungdomslag, hittades död tidigare i veckan. En Alingsåskille som levde och andades Frölunda, finns nu inte längre med oss. Och när man läser brottsmisstankar om mord blir det nästan för hemskt för att kunna sätta sig in i situationen. Men alla tankar och all värme till hans nära och kära, naturligtvis.
När pucken väl släpptes i kvällens match var det bortalaget, Hv71, som hade effektiviteten på sin sida. Efter drygt 18 minuter stod det 0-4 på tavlan. De som trodde på Frölundaseger var lätträknade. Undertecknad ingick inte i den skaran.
En dryg timme senare styrde kapten Max Friberg in 5-4 och hade någon tagit ett EKG på mig i det ögonblicket hade nog maskinen fått hjärtinfarkt.
Tänk att man kan kastas så snabbt mellan känslor! Precis som Peter Simson sjunger i Frölundahymnen 'Bära hjälmar av guld':
"Att få känna gemenskap, mellan hopp och förtvivlan, en känsla så oslagbar"
Och även om den förtvivlan som Henriks anhöriga känner just nu självklart är ofantligt mycket större än vad någon hockey kan hjälpa eller påverka, så hoppas jag att de känner gemenskapen och stödet. Både från oss Frölundaiter, men också resten av hockeysverige. "Sorgen har inga färger" som Skellefteås klack hade på en banderoll i torsdags.
När hesa Fredrik ljöd efter 60 minuters spel ikväll, hade Frölunda vunnit med 6-4. Och även för en ateist som mig känns det som att hockeygudarna log ikväll. Log för dig, Henrik.
Vila i frid