I backspegeln: Detta datum i Modohistorien

I en serie krönikor kommer Modoredaktionens Frank Eriksson att blicka tillbaka i tiden med hjälp av sin digra matchprogramsamling, innehållande nästan samtliga hemmaprogram från Modos matcher under 90-talet. Först ut blir dagens datum, den 23 Januari, och året var 1994.

OS-guld i ishockey efter Peter Forsbergs avgörande straffmål är oförglömligt, likaså VM-bronset i fotboll och den fantastiska sommaren som aldrig tycktes ta slut. På radion spelades Pandora, Ace of Base och Rob ´n Raz. Året är 1994 och Modo kom till sin första SM-final efter guldåret 1979, där blev det dock förlust mot Malmö.

Förstasidan till detta matchprogram från den 23 januari 1994 pryds av nuvarande sportchef Erik Holmberg flankerad av Andreas Salomonsson och Hans Jonsson. Jonsson som för övrigt spelade i nr 17 denna säsong. Första saken som slår mig är att ledordet för Modo, och Erik Holmberg som sportchef, är att spelare med Modohjärta eftersökts till lagbygget inför och under nuvarande säsong. När jag ser personerna på framsidan för detta matchprogram, som nu är 13 år gammalt, känner jag att konceptet fungerar. Samtliga tre är nämligen verksamma och framstående profiler inom föreningen år 2007.

Matchen som spelades detta datum var mot Luleå som låg sist i tabellen. Förstkedjan med Lars Hurtig, ”Bulan” Berglund och Johan Strömwall ställdes mot Modos Peter Forsberg, Lennart Hermansson och Magnus Wernblom. Värt att notera är även att Modobekantingen Kyösti Karjalainen satt avbytare på Luleåbänken. Vidare spelade Lars ”Bysse” Byström i andrakedjan tillsammans med Martin Hostak och Erik Holmberg. Niklas Sundström centrade den tredje formationen tillsammans med Mats Lundström och Ulf Ödmark. Avbytare för Modo var Per Svartvadet (med nummer 22), Andreas Salomonsson och Henrik Gradin.

Modo var inför kvällens match på sjätte plats i tabellen, som Leksand ledde, och krönikör Hasse Andersson trodde på Modoseger när laget verkligen kommit igång och hade fyra raka hemmasegrar i bagaget efter nyår. Andersson skriver också att Elitserien ”aldrig varit så öppen som just nu”, vilket vi känner igen även kring årets serie. Andersson ställer sig också frågande kring om publiken har råd att gå på alla matcher när de kommer så tätt. OS och VM var nämligen samma år och serien komprimerades på grund av detta. Modo spelade därför 11 matcher under januari, samma siffra gäller för årets serie och ingen lyfter på ögonbrynen åt detta faktum idag.

Hasse Anderssons andra krönika i detta matchprogram behandlade seriesystemet, även då en debattfråga. Utökning av serien diskuterades och Hasse drog här till med att 16 lag vore lämpligt i Elitserien. Från och med hösten 1995 skulle detta införas, för att ”bredda elithockeyn”. Debatten hade till viss del handlat om att serien skulle indelas i smågrupper á 4 lag i varje men detta motsade sig Andersson skarpt och föreslog istället en ett system med två stycken serier med åtta lag vardera. Slutspelet skulle då avgöras i en slutspelsserie med åtta lag och resterande halvan skulle spela i nedflyttningsserien.

Andersson påpekade att det både sportsligt och ekonomiskt skulle vara gynnsamt för svensk ishockey att utöka antalet lag i elitserien:
”…inbillar jag mig också att vi skulle få en öppnare och trevligare ishockey med 16 lag. Dessutom borde lagen (tränarna) mera våga släppa fram unga lovande spelare. Som det varit är det nästan bara MoDo och Rögle, som konsekvent skickat in juniorer i eliten.”

Hasse Anderssons senare krönika visar att seriedebatten är allt annat än ny, men det känns som att en hel del människor skulle sätta i halsen om förslaget på 16 lag i två serier kom på tal idag. Det är intressant att läsa gamla debattinlägg och se hur lite som egentligen skett på 13 år, på både gott och ont kanske. Personligen är jag för när det gäller att utöka serien till 14 lag i en rak serie där alla möter alla lika mycket, återstår att se om någonting händer här under de kommande 13 åren…

Denna Modoupplaga anno 1994 var ett mycket starkt lag där framtidens spelare skolades av Kent Forsberg och Anders Melinder. Markus Näslund hade lämnat Örnsköldsvik säsongen innan och Peter Forsberg gjorde sin sista säsong innan NHL-karriären påbörjades. Miloslav Horava, den äldre, var backklippa tillsammans med kommande storbackar Mattias Timander, Hans Jonsson och Anders Eriksson. På bänken satt Svartvadet, Salomonsson och även Anders Söderberg.

Ett ungt Modo gick sånär hela vägen i slutspelet då målvakten, och numera assisterande tränaren, Fredrik Andersson gjorde sitt livs slutspel tillsammans med en helt otroligt dominant Peter Forsberg. Mitt bestående minne från denna säsong är Lars Janssons friställande passning till Peter Forsberg i den andra finalmatchens sudden death.

Modos lag till denna match:

Målvakter:
28. Henrik Arvsell
15. Anders Näsström
(Fredrik Andersson skadad)

Backar:
2. Anders Berglund
3. Mattias Timander
6. Lars Jansson
8. Anders Eriksson
27. Tomas Nänzén
35. Fredrik Bergqvist

Forwards:
9. Magnus Wernblom
11. Martin Hostak
16. Lennart Hermansson
21. Peter Forsberg
22. Per Svartvadet
23. Andreas Salomonsson
24. Niklas Sundström
25. Mats Lundström
26. Lars Byström
30. Henrik Gradin
39. Erik Holmberg
100. Ulf Ödmark

Tränare: Kent Forsberg, Anders Melinder

Interna poängligan inför denna match:
1. Peter Forsberg, 32p (15+17)
2. Martin Hostak, 28p (14+14)
3. Erik Holmberg, 22p (10+12)

Fotnot: Modo vann matchen mot Luleå med 8-5, gladhockey!