Krönika: Timrå är och förblir lillebror
Slaget om Västernorrland har äntligen avgjorts, och det kunde inte ha slutat på ett mer spektakulärt sätt. Drygt fyra minuter in i sudden death i den avgörande matchen sprätte Svartvadet in pucken som skickade Modo till himlen, och Timrå till det rakt motsatta.
Det ska medges att jag innan matchen var sjukligt nervös. Magont och en lätt inbillad feber var bara förnamnet. Inte blev det bättre när matchen väl kom igång och det kändes så där otroligt ovisst som det har känts i alla matcher mellan lagen. När sedan Timrå gjorde första målet kom återigen tankarna om att det lag som först gör mål också vinner matchen.
Men men, i slutspel så kan vad som helst hända och det hände också. Modo reste sig och spelade sin bästa match på länge. Lagkaptenen Svartvadet virvlade runt och visade verkligen att Modo inte ville ramla ur slutspelet så tidigt som Timrå hade tänkt sig. Trots en stundtals ganska hård press mot Backlund i Timrås mål stod det ändå jobbiga 1–1 efter 60 spelade minuter.
Dags för förlängning alltså. Visst hade jag fantiserat om att matchserien också slutligen skulle avgöras i sudden, men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag drömma om att det skulle sluta på det här sättet. Tidigt i förlängningen klämde nämligen matchens gigant (läs: Svartvadet) in den så sköna pucken som lyfte taket på Swedbank Arena.
Jag tror att många som var på matchen också håller med mig om att det i det läget kändes som att vi hade vunnit SM-guld. Stående ovationer i flera minuter och laget hyllades som aldrig förr. För mig personligen var det den skönaste segern sedan Foppa avgjorde mot Malmö 1994. Det som var extra skönt i dag var dock att vi knäckte just Timrå, och att det skedde på just detta sätt.
Nu kan vi alltså konstatera det vi i och för sig redan visste: Timrå är och förblir lillebror!
