Modo – laget som vägrar ge sig
Semifinal sex av sju i 2007 års slutspel. Än en gång hade Modo Hockey kniven på strupen – och än en gång reste man sig och vann. Detta i en drabbning där Andreas Salomonsson gjorde sensationell comeback, och där avgörandet i form av Sundströms 2-1 inte kom förrän 44 sekunder återstod av matchen.
Nu väntar en sjunde och helt avgörande match i Jönköping på måndag.
Vi var nog många som gnuggade oss i ögonen. Där stod hans namn uppskrivet bredvid Per Svartvadets i andrakedjan som om han aldrig ens hade varit borta.
Andreas Salomonsson var tillbaka, och drog ner hyllningar från en extatisk publik genom sin blotta närvaro.
Genidrag eller ren desperation? Trodde man verkligen att han skulle kunna tillföra något, eller hoppades man bara att HV skulle ödsla tid på att ge sig ut på jakt efter "Salle" och hans axel?
Så mycket kan vi konstatera som att vår hjälte utmärkte sig direkt.
När Modo fick power play redan i den andra matchminuten, så var det Salomonsson som lyckades få Per Gustafsson utvisad.
När HV71 fick sitt första power play efter sju minuter, så var det en övertänd Salomonsson som helt riktigt fick åka och sätta sig i skamvrån…
Och vem blev frispelad i slutat av perioden om inte "Salle"? Dessvärre gjorde sig tre månaders uppehåll i det läget påmint för vår snabbskrinnare, som missade passningen.
Perioden slutade mållös, och det skulle Modo vara mest tacksamma för. Särskilt med tanke på hur pucken vid ett tillfälle låg dansande på Modos mållinje, fjärran från målvaktsingripanden, och i princip skrek ut ”Släpp in mig, släpp in mig, släpp in mig!”
Även period två började trevande, utan någon riktigt klar matchbild, men efter att Modo klarat ut ett knivigt numerärt underläge började man att våga alltmer.
5.35 minuter in i perioden kom så den efterlängtade utdelningen.
Till lagets, publikens och hela Ångermanlands oförställda glädje.
Målskytt: Ingen mindre än Tobias Viklund.
Killen som suttit bänkad under halva slutspelet går in och gör ett hyperviktigt ledningsmål för Modo i en avgörande slutspelsmatch – snacka om att välja rätt tillfälle.
HV kontrade med ett slagsmål. Alla på isen ville vara med, vilket ledde till att de två som kramades allra mest – Falk och Skröder – inte fick vara alls under resten av matchen.
Matchstraff på dessa herrar, tillsammans med en tvåminutare på Modos Hasse Jonsson, var precis vad som behövdes för att tända Ö-vikspubliken och förvandla hallen till en kokande häxkittel av det slag som man nästan bara kan uppleva i Örnsköldsvik.
Därmed var det match på allvar. Det såg ut som om någon plötsligt försett varje modoskridsko med en miniraket. Vilken fart! Vilken intensitet! Vilket… kaos.
Resten av perioden bjöd på precis allt som man någonsin kan förvänta sig av en slutspelsmatch – förutom fler mål.
1-0 var ställningen inför den sista perioden, med andra ord. Fördel Modo.
Rond tre utvecklades till en rysare utan like. Påfrestande för psyket och totalt livsfarligt för hjärtat, men alldeles, alldeles underbart i största allmänhet.
Först HV71:s rivstart, som ju var så snubblande nära att resultera i en chock- och mardrömsstart för Modo.
Sedan det HV-power play som följde därpå, samt det Modo-friläge där Robert Döme fick precis hur mycket tid som helst på sig utan att lyckas tråckla in trissan.
Och så den crosscheking från Pierre Hedin, som till slut gav HV den fruktade kvitteringen.
Arme Hedin börjar minsann bli van att dra på sig sådana utvisningar numera.
Ändå var Hedins olycka inte slut. Drygt fyra minuter återstod när modobacken åkte ut igen – denna gång för en neslig puck out.
I det läget såg det mesta mörkt ut för Modo, men tack vare uppoffrande försvarsarbete slapp Hedin att få sin syndabocksstämpel förstärkt.
Mindre än en minut återstod, och såväl åskådare som spelare hade nog redan börjat sikta in sig på en förlängning, när Niklas Sundström klev fram och avgjorde för Modo.
”Susse” ska ha cred för att han mitt i tröttheten var vaken och uppfattade situationen, men hela Ö-vik får erkänna att Modo aldrig skulle ha klarat det utan Erik Ersbergs hjälp. Inte nog med att det var HV-målvakten som skapade läget genom att slarva med pucken bakom egen kasse – han bistod också med en solklar andrahandsassist till segermålet i sitt desperata försök att rätta till misstaget.
Ersberg sjönk ihop, men det var han tämligen ensam om. Som en man flög publikhavet upp från sina stolar i ett gemensamt glädjerus.
HV:s Jämtin tog ut sin aggression genom att i nästa byte trycka in Mattias Timanders huvud i sargen. Timander fick oerhört ont och behövde hjälp för att ta sig av isen men så här i efterhand kan vi ge er lugnande besked:
Detta ska inte vara någon fara med ”Timmy” och han spelar med stor säkerhet nästa match.
En desperat HV-forcering på slutet var inte nog för att beröva Modo på segern. Krizan höll tätt, och nu är det alltså upplagt för ännu en klassisk rysare på måndag kväll i Jönköping för Modo Hockey.
Laget som aldrig ger sig.
_____________________________________
Det bästa med Salomonssons comeback ligger förstås inte i vad han kunde tillföra i denna första insats sedan den
19 december 2006, utan i hans potential att bli tungan på vågen som slutspelsjoker framöver, när han nu direkt har kastats in i hetluften och fått en match i benen.
***
”Och nu blir det en avgörande match på måndag?”
”…Ja.”
HV-coachen Pär Mårts var inte överdrivet talför efter matchen.
***
”Jag var som en liten räka”
96-kilo tunge muskelberget Hasse Jonsson till kanal 5 om sig själv under högstadietiden.
_____________________________________
Matchfakta
Modo – HV71 2-1 (0-0, 1-0, 1-1)
Period 2:
1-0 (5.35) Tobias Viklund (Pettersson)
Period 3:
1-1 (10.45 5/4) David Petrasek (Åkerman/Davidsson)
2-1 (19.16) Niklas Sundström (Kuusela)
Skott: 26-24 (9-6, 6-8, 11-10)
Utv: Modo 10x2, 1x5, 3x10, 1x20. HV71 9x2, 1x5, 2x10, 1x20.
Domare: Thomas Andersson.
Publik: 7179.
