Mikael Söderlind: Det svartnade framför ögonen
De flesta av mina kollegor på den här sidan skrev sina guldkrönikor inom 24 timmar efter den fantastiska vinsten, men jag har behövt lite mer tid på mig för att samla ihop alla tankar och kunna skriva något vettigt. Nåväl, här kommer i alla fall min krönika om guldbragden.
Jag vara bara tre år när mitt första hockeyminne präntades in i hjärnan. Helt tydligt är det inte, men jag inbillar mig i alla fall att jag var på något slags guldfirande efter vinsten 1979. Jag vill också minnas att jag funderade över om alla hockeylag får en sådan snygg buckla varje gång som de har vunnit en match. Allt sedan dess har jag varit en trogen Modoit och ständigt gått och väntat på att återigen få uppleva ett SM-guld.
Inte förrän när det var tre sekunder kvar av lördagens match insåg jag att guldet var bärgat. Precis som alla andra på den fullsatta krogen Harrys stod jag då självklart upp och applåderade och skrek, och helt plötsligt kände jag hur det svartnade för ögonen. Jag hann då tänka att det knappast var ett lämpligt tillfälle för att svimma, så jag tog mig i kragen och återgick snabbt till medvetande igen.
Ett fåtal gånger i livet har jag varit nära att svimma på grunde av vätskebrist eller sjukdom, men det här gången berodde det på något helt annat. Efter att ha väntat i 28 år på ett nytt guld så trodde jag nästan inte Modo någonsin skulle lyckas, men när det väl hände tog känslorna över så pass mycket att kroppen näst intill kollapsade.
Den karnevalsstämning som jag och tusentals andra sedan bevittnade i centrala Ö-vik var så otroligt mäktigt att det inte går att beskriva med ord. Det jag kan säga är i vilket fall att Ö-vik aldrig någonsin har upplevt eller kommer att få uppleva ett sådant partaj. Visst kommer det att bli en riktigt stor fest även om vi vinner nästa år igen, men det kan aldrig slå SM-guldet 2007 just eftersom det var 28 år sedan det senaste guldet.
Att Modo knep guldet just i år var också helt optimalt i och med att arenan var helt ny och fräsch och då det fanns många hemvändare med Modohjärta i laget. Extra skönt var det också att alla negativa förståsigpåare fick sig en knäpp på näsan i och med att det blev som det blev. Att sedan vädergudarna visade sig från sin bästa sida under hela guldhelgen var liksom pricken över i:et.
Slutligen vill jag bara reflektera lite över den osannolika glädje som jag och de flesta andra Ö-viksbor har upplevt under de senaste dagarna. När jag tänker efter är det egentligen märkligt att man kan bli så glad över en så banal sak som ett SM-guld i ishockey, men när jag analyserar det närmare så vet jag att det egentligen ligger något mer bakom det hela.
Känslan är att det egentligen inte bara handlade om en hockeyvinst, utan att det var en vinst för staden som helhet. Vi fick helt enkelt en chans att synas lite extra i nationella sammanhang och då visa att vi här uppe i Ö-vik verkligen kan ställa till med något stort. Det har i sin tur inneburit att den positiva känslan i staden om möjligt har ökat ytterligare. Tja, det är lite svårt att med ord förklara hur jag egentligen menar, men jag hoppas att i alla fall du som är Ö-viksbo förstår mig.
Heja Modo, heja Örnsköldsvik!
