Prognos 07/08: På slutspelets botten
Modoredaktionens Isak Angerbjörn fortsätter sin ranking av nästa säsongs Elitserie. I del tre av sju är vi framme vid de nedersta och mest vacklande av tabellens åtråvärda slutspelsplatser.
PLATS 8: LULEÅ
Luleå har den senaste tiden blivit utsatta för stor turbulens och tonvis med norrländsk urskog har avverkats till förmån för kvällspressens vilda jakt efter skandaler och övriga rubriker som i allmänhet kan sammanfattas under temat negativa skriverier. Jag har sedan långt tid tillbaka tappat räkningen på hur många gånger och ifrån hur många olika håll jag hört/läst om vilken oerhörd kris klubben befinner sig i och hur tuff nästa säsong kommer att bli.
På ett sätt är detta emellertid ingen ny situation då Luleå alltid fått leva med att vara nederlagstippade och underdogs i kampen om slutspelsplatsen. Detta tycks hittills inte ha stört den ofta i stor utsträckning hemvävda och kanske inte alltid på pappret namnkunniga truppen, då de ändå kunnat prestera ett utifrån förutsättningarna smått fenomenalt facit med tvåsiffrigt antal slutspel på raken. Detta faktum borde få klockorna hos olyckskorparna att om inte ringa så i alla fall klinga till en aning. Och inte tycker jag att laget ser mindre konkurrenskraftigt i år än vad det gjort tidigare. Vare sig vi talar om upplagan ifrån början på det nya melleniumet, då man knappast kunde ståta med en enda riktigt stor profil, eller som SM-guld- hjältarna ifrån 1996 då antalet landslagsspelare utan större problem kunde räknas på ena handen.
Nej, mitt intryck av årets trupp är att det ser ut som att laget går ett nytt slutspel till mötes. Det största misstaget folk gör är att de låter sig luras av att laget drabbats av tunga spelarförluster och att man saknat resurser för att ersätta tappen fullt ut. Det man missar att ta med i beräkningarna är att fjolårets trupp var en av de mest namnkunniga versionerna någonsin, vilket byggde upp orimliga förväntningar runtomkring laget. Nu när laget är tillbaka på en betydligt mer naturlig bas har jag svårt att tro att det ska gå riktigt så illa som de värsta belackarna basunerar ut ifrån sina utkikstorn. Vi får inte glömma bort att det är med en hemvävd organisation och en stomme av hungriga och tjurskalliga norrbottenspågar som laget uppträtt och klarat sina slutspelsplatser tidigare år och som likafullt borde vara ett recept till slutspel även i år. Nu tror jag kanske att man liksom de senare åren har en bit upp till snacket om semifinalplatsen, men varför inte nöja sig med åttonde plats och pisk i kvartsfinalen ”as usual” allt medan nya hockeyarbetare skolas in i blåstället och samlar på sig mer och mer skit under naglarna och allt färre tänder under läppen? Precis som det alltid har varit.
Forwards:
Bartecko- Chabada- Omark
Harju - Lavander - Burström
Miettinen- Niinimäki- Kerman
Lindgren- Isaksson- Lindqvist
2+ Forwardsbesättningen känns av förståeliga skäl inte alls lika stark som ifjol utan vi får nog i första hand inrikta oss på att det blir spelet i försvarszon som kommer lyfta laget mot slutspel. Givetvis kommer de tunga avbräcken i Renberg, Surovy och Hynning bli kännbara. Samtidigt ser jag ingen större risk i att anfallsspelet ska låsa sig helt och hållet. Förstakedjan verkar, trots de tunga förlusterna, fortfarande oerhört stark och kommer leda lagets poängproduktion. Frågetecken finns däremot för om den helt nykomponerade andrakedjan är kapabel att avlasta på samma fina sätt som fjolårets dito lyckades med. Detta är högst tveksamt men det kan mycket väl istället bli så att årets tredjekedja producerar betydligt mer än fjolårets motsvarighet. Jag ser nämligen fram emot att få följa en helt igenom finländsk formation i vinter, där jag tror samtliga kan få ett lyft ifrån blygsamma fjolårssäsonger. Betyget för denna lagdel sätts, mycket på grund av att jag bedömer kemin i kedjorna på ett positivt sätt, till 2+.
Backar:
Obsut- Sandström
Saravo- Puuka
Skrbek- Savalahti Nagander
3+ Backsidan ser oförändrat stabil och säker ut. Detta var en av elitseriens allra mest svårgenomträngliga betongmur under fjolårssäsongen, vilket enligt mig var en stor del i keeper Modigs oerhört fina statistik. Det verkar inte finnas någon större risk för att det ska bli någon skillnad på det i år, de starka namnen är kvar och det enda bekymret är väl egentligen bredden. En eventuell långtidsskada på någon i kvartetten Obsut- Sandström- Saravo- Skrbek kan innebära att lagets naturliga balans i försvarsspelet sätts i gungning. Med viss tvekan når backsidan upp till 3+.
Målvakter:
Modig (Törnqvist)
2+ Precis som jag var inne på i stycket ovan tror jag att Modigs fenomenala statistik ifrån fjolårssäsongen, då han konkurrerade ut etablerade förstemålvakten Leinonen, delvis kan förklaras med att han hade stor hjälp av en oerhört tät och kopiöst arbetande försvarsbesättning. Sedan vore det givetvis, som jag tidigare i artikelserien också påpekat, att föredra om backupen/ konkurrenten till en ung och orutinerad målvakt är etablerad och erfaren. Detta förtar dock inte Modigs prestation och med vissheten om hans stora kapacitet, landar vi på 2+.
Tränare:
Roger Kyrö/ Roger Rönnberg (Roger Åkerström)
3+ Visserligen är den nya tränartrion oprövad i de större sammanhangen men de känner samtidigt sina spelare väldigt bra vilket jag tror kan leda till att årets trupp får en bättre lagkemi än fjolårets. Kemin under fjolåret sägs ha varit direkt dålig och stora klyftor mellan spelarna i laget ska ha inverkat på lagmoralen hos majoriteten av spelare. Detta borde förbättras avsevärt i år då ledaruppsättning verkar ha en tydligare samstämmighet inbördes. Att man sedan ger Roger Rönnberg en större roll än tidigare tror jag också är helt rätt då han känner många av de unga killarna utan och innan ifrån tidigare, då han ansvarade för juniorverksamheten i föreningen. I en jämförelse med Moras tränarduo anser jag att Luleås tränartrojka, med ungefär samma förutsättningar (oerfarenheten i synnerhet) är mer lämplig och mogen sin uppgift i kraft utav att de alla tre är inskolade i de egna leden och väl insatta i klubbens verksamhet och policy. 3+ helt enkelt!
Totalt: 10+
PLATS 7: SKELLEFTEÅ
”She-left-you, hur kan man vilja spela för någon sådan klubb?”, vill jag erinra mig att en viss (kan tyvärr inte minnas honom vid namn) jänkare ska ha skrockat på frågan om hur det kändes att möta Skellefteå. Och visst ligger det någonting i det, Skellefteå i Västerbotten har väl knappast gjort sig känd som någon, ur marknadsmässig mening, blomstrande stad, sprängfylld av tillförsikt och framåtanda. Men ska vi utvidga begreppet ”blomstring” till en vidare definition finns det väl i Skellefteås fall knappast något mer klockrent begrepp att ta till för att beskriva den hockeyfeber som aldrig tycks dö ut.
Skellefteå är nämligen en sådan stad där allt som händer i och runtomkring hockeyn blir en stor nyhet och inverkar på samhällslivet i stort. Ser någon Fredrik Öberg promenera omkring i Klutmark iklädd Västerbottens folkdräkt och frenetiskt stakande med ett par på Inter Sport helt nyligen införskaffade ”stavgångs-stavar” så blir det snart en het trend som genomsyrar hela närområdet. Kanske något av en överdrift men ni förstår poängen. Ishockeylaget Skellefteå AIK granskas alltså i detalj av i stort sett hela närområdet på gott och ont. Samtidigt som det innebär positiva följder rent ekonomiskt vad gäller sponsorer osv. bidrar det även till att pressen och förväntningarna på klubbens aktiva höjs till i vissa lägen belastande höga nivåer. På senare år har de positiva effekterna emellertid dominerat då klubben numer befinner sig i en framgångsvåg med mycket positivt som händer samtidigt som den sportsliga statusen stärks från år till år.
Enligt min mening finns dessutom all anledning att med tillförsikt se fram emot kommande säsong. En omfattande ombyggnation av Skellefteå Kraft Arena pågår för närvarande och laget ser på många punkter oerhört spännande ut. Man har fått behålla stora delar av fjolårsstommen samtidigt som man kryddat truppen med några helintressanta nyförvärv. En av elitseriens allra mest aktiva sportchefer, Peo Larsson (aktivt uppbackad av klubbdirektören P-A Israelsson) har stor del i den positiva trend som allmänt råder, då han lyckats med många av sina nyförvärv de senaste åren. Och inte känns det som att årets nyförvärv blir något undantag ifrån regeln, med Renberg, Forsell och Novak i spetsen kommer det att upplevas som en stor överraskning för mig personligen om inte fjolårets elfteplats förbättras avsevärt. Precis som lagets groupies, de beryktade ”hockeybröderna” Sten-Georg, ser jag med stort intresse fram emot att få följa Skellefteås andra säsong efter återkomsten till elitserien.
Forwards:
Ramstedt - Forssell - Petterström
Söderberg - Öberg - Renberg
Koskenkorva - McDonell - Goren
Krekula - Ericsson – Larsson
3+ Forwardsuppsättningen känns hur spännande som helst med den formella andrakedjan som höjdpunkt. Jag läste inför förra säsongen någon experts utlåtande som i sin analys av Skellefteå påpekade att ett lag med elitseriens sämsta förstakedja (Söderberg -Öberg-Wernblom då) inte kunde räkna med något annat än spel i kvalserien. Visst blev det kvalserien men kunde han ha mer fel i övrigt? Även med Renberg som tredjelänk håller den kedjan löjligt hög klass och är när alla får vara skadefria ett ruggigt vapen i inte minst numerära överlägen. Utöver dem har man den formella förstakedjan som är oerhört skridskoskickliga och duktiga på att snurra i anfallszon. Vidare, den rena importkedjan i tredjelinen som jag upplever som en oerhört kompetent avlastningkedja med inte enbart defensiva uppgifter. I fjärdelinan återfinns det logiska kaptensvalet Krekula tillsammans med Ericsson och Larsson. Många kanske tycker att Jimmie E är för bra för en fjärdeline men faktum är att han producerar som bäst när han får mycket puck och lite press på sig. Sammanfattningsvis bedöms forwardsbesättningen vara en klar förbättring ifrån fjolårssäsongen då det finns fler potentiella poängmakare uppdelade på fler enheter. Kemin känns också mycket bra och det märks verkligen att man tänkt till när man värvat, vilket renderar i tre starka plus (på gränsen till en fyra).
Backar:
Novak- Lindgren
Viklund- Haakana
Andersson- Lundström
2+ Om forwardssidan bedöms vara en klart förbättrad lagdel gentemot fjolåret känns det mer tveksamt med backbeståndet. Visserligen är kemin positiv även här, med genomtänkta och smarta värvningar. Dock saknar man väl någon riktig spetsvärvning, det återstår att se om det senaste nytillskottet lyckas med bedriften att ta rollen som produktiv offensiv back i första backpar. Bredden är ett plus, till skillnad ifrån exempelvis Luleå har man ett par riktigt erkänt habila och pålitliga backar att plocka in vid skador på någon av de ordinarie. Sedan tror jag att Tobias Viklund tillsammans med defensivt skicklige Haakana kan ta ytterliggare steg i sin utveckling och på allvar växa in i elitseriekostymen. Detta då han nu får ta större ansvar i speluppbyggnaden än vad som varit fallet under hans säsonger i Modo.
Målvakter:
Hadelöv (Dahlberg)
2+ Det verkar som om Hadelöv fått en nytändning i karriären efter att han kom till Skellefteå. Efter att ha varit landslagsmässig ett par år (visserligen med dålig konkurrens) gjorde han några mindre lyckade avslutande säsonger i Malmö och såg ut att ha gjort sitt på den högsta nivån. Nu ser han betydligt mer stabil ut (med undantag av något långskott då och då) och lär åtminstone ha något till år kvar på Sverigetoppen innan taktpinnen går vidare till Nicklas Dahlberg eller dylik.
Tränare:
Per-Erik Johnsson (Mats Lindgren)
3+ Visst höll Perra Johnsson även för ett lag på den undre halvan av elitserien! Det är en mycket imponerande resa han har gjort hittills och mycket talar för att den går vidare mot nya framgångar tillsammans med kompetente sidekicken Lindgren. Passar väldigt bra i Skellefteå med sin lugna och tillbakadragna ledarstil. Kontinuitet är någonting som varit ett ledord för SAIK i många år och ingenting talar för att detta kommer förändras under ”Perra-Mats-dynastin”, that´s for sure!
Totalt: 10+
