Varför värvar MODO inte mer långsiktigt?
Efter att det blivit klart att Adam Andersson lämnar klubben i samförstånd med ledningen återstår nu i truppen endast fem av de totalt 17 värvningar, som signerats av Ecke och hans företrädare Bengt Hedin i samförstånd med tränare Lückner under de två föregående säsongerna.
I min första krönika här på Svenska Fans analyserade jag MODO:s väg till guldet och lyfte då fram den under Ecke Holmberg förädlade värvningsstrategin som en av de tyngsta faktorerna till att guldet hamnade i Ö-vik. Att värvningarna givit mycket gott resultat på kort sikt är således uppenbart, men hur pass långsiktigt värvar egentligen klubbledningen numer?
MODO har inför och under de senaste två säsongerna värvat totalt 17 spelare. När nu Adam Andersson söker sig vidare mot nya jaktmarker återstår blott fem; Oscar Steen, P-Å Skröder, Nikas Sundström, Pierre Hedin samt Karol Krizan utgör tillsammans denna exklusiva skara. Av de övriga tolv hade majoriteten fått lämna tillbaka sin tröja redan efter att enbart en säsong eller mindre blivit avverkad i MODO-tröjan. Då säger min intuition mig att det borde finnas något givet mönster bland dessa kortvariga besök. Speciellt märkligt blir det hela när man märker att det i de fall då målsättningen med värvningen varit att få en lovande och utvecklingsbar spelare och sedan inte givit honom mer tid en dryga en säsong. Som exempel på detta har vi förutom dagsfärske Andersson även Milo Horava. Även om det går att finna tecken på att denna utveckling tyder på otålighet och kortsiktighet ifrån ledningen måste man samtidigt konstatera att orsakerna till att de tolv spelarna lämnat klubben under ett så pass tidigt skede är komplexa och sammansatta. Känslan är likafullt att MODO:s värvningsstrategi influeras av påfallande hög grad av kortsiktigt tänkande.
Det finns givetvis, som den gamla klyschan med ”Det finns alltid två sidor av myntet” vill säga oss, både positiva och negativa effekter med det mesta här i livet, så även när det gäller olika värvningsstrategier. Oavsett om en klubb värvar långsiktigt eller kortsiktigt får man räkna in både positiva och negativa effekter kopplade till strategin. Att trenden i modern ishockey, liksom i MODOs fall, går emot ett allt större mått av kortsiktighet behöver man inte vara chefsanalytiker på SCB för att räkna ut. Ettårskontrakt blir alltmer vanliga och såväl spelare som tränare har idag en väldigt osäker framtid som i alla lägen ligger till väldigt stor del i deras respektive överordnares hand.
Om jag ska omvandla teorin till praktik med konkreta exempel behöver jag inte gå speciellt långt bort. Å ena sidan har vi min födelsekommun, representerad av, MODO som är exempel på en klubb som rent sportsligt lyckats oerhört väl med sin kortsiktiga värvningssatsning och å andra sidan har vi min hemkommun, representerad av, Örebro Vipers som lyckats desto sämre med samma strategi. Alltmedan MODO lyckades gripa SM- bucklan i våras tack vare kortvariga hjältar såsom Morrison, Döme och Kuusela så harvar Örebro alltjämnt på i division 1 i något som brukar kallas för ishockeyns bakgård, samtidigt som det pumpas in miljoner i klubben i takt med att ettårskontrakten duggar tätt. Bara de två senaste åren har antalet spelare som värvats med luckrativa kontrakt för ett par månaders tid för att ta klubben upp till allsvenskan knappast kunnat räknas med samtliga mina tio fingrar. Att de allra flesta av dem floppade ordentligt behöver jag väl knappast förtälja.
Samtidigt som vi har den krassa resultatfixerade aspekten ovan, som fokuserar på vad laget uträttat rent sportsligt över en kortare tidsperiod, tillkommer mer långsiktiga aspekter såsom ekonomiska, psykologiska och mer långsiktigt sportsliga effekter. Enligt min bedömning gynnas samtliga dessa aspekter av en långsiktig värvnings- och spelarutvecklingsstrategi. Ekonomin i en klubb mår bäst av att avtal följs och mångåriga kontrakt skrivs. Att värva långsiktigt med flerårskontrakt gör det även lättare för de enskilda spelarna att prestera, då de inte känner lika stor omedelbar negativ press utan har ett grundmurat förtroende ifrån ledningen, som inte rubbas av en tids formsvacka. Detta förebygger mentala låsningar och barriärer. Liknande principer borde också gälla för tränaren, ju mer långsiktigt förtroende en tränare får desto lättare har han att genomföra sina idéer som måhända är radikala och kräver tid för att bära frukt.
Som perspektiv till den svenska utvecklingen har vi den aktuella utvecklingen i NHL. Där går trenden åt det motsatta hållet, långtidskontrakt skrivs med de mest värdefulla och skickliga spelarna och lagen byggs långsiktigt upp från grunden. Det som ska sägas till de svenska klubbarnas försvar är att situationen här hemma är annorlunda än i NHL då det hela tiden handlar om en anpassning till världens bästa hockeyliga, då det mesta sker på deras villkor och därmed förenklar de respektive NHL-klubbarnas ambition att satsa långsiktigt. Man skulle nästan önska att det fick vara som på den gamla goda tiden med Brynäsdynastin som främsta exempel. Där inte de talangfullaste spelarna mellan i huvudsak 20 och 25 år dammsögs in av en jättelik Electrolux-produkt i form av NHL.
Nu är tyvärr inte verkligheten beskaffad på så vis längre och det finns inga enkla vägar till framgång. Men de klubbar som satsar på större långsiktighet än MODO och som samtidigt skördar stora framgångar finns helt klart. Jag tänker närmast på de övriga toppkonkurrenterna Färjestad, Brynäs, Timrå och Frölunda, som på senare tid gjort alltfler långsiktiga värvningar med långtidskontrakt istället för att i huvudsak värva på artistkontrakt och dylikt. Då kanske någon inflikar att MODO hela tiden gör långsiktiga värvningar i och med alla sina hemvändare. Detta är förvisso sant men samtidigt tror jag inte att de flesta av dessa tidiga 70-talister har alltför många år kvar på kartan. Vilka kommer egentligen efter den gyllene generationen? Oscar & Victor Hedman? Tobias Forsberg? Marcus Jonasèn? Andreas Molinder? Alexander Steen? Tobias Enström? Ja, jo förvisso, men det lär krävas ännu fler potentiella tronföljare om den nuvarande stormaktstiden ska bli lika lång som begreppets ”stormaktstids” verkliga association, nämligen den som ägde rum under den Karolinska eran. Och inte vore det väl helt fel om klubben lyckades knyta åt sig fler potentiella storspelare i bästa Steen-klass (Oscar och Alex) under de närmaste åren?
ARKIV
KRÖNIKAN: MODO mot nya höjder
