Krönika till Robert Döme
Jag kommer aldrig glömma. Du började med att skriva in dig i historieböckerna direkt. Första målet i Swedbank Arena, i matchen mot Linköping. Jag satt hemma och såg den på datorn, och reagerade direkt på den stora spontana glädjen vid målet. Det visade sig att det bara var början på något stort.
Första gången jag hörde ditt namn var 1997, då du valdes i första rundan av NHL-draften.
Som en kille som fortfarande höll på att samla hockeykort, vid 14 års ålder, var det förstås stort att få ett kort på en spelare som var draftad i första rundan. Sedan fick jag även se dig spela nån match på tv och fastnade direkt för din talang. Du var lite lat, men man såg att det fanns en riktigt duktig hockeyspelare under allt det där. NHL-karriären blev det visserligen inte mycket av, men en första kontakt var redan gjord.
Senare fick jag återigen se dig i ett nytt försök att ta en plats i NHL, och kände fortfarande att den här killen kunde bli något riktigt stort. Tyvärr var du fortfarande lite för lat för att vara en av dom bättre spelarna. En grym offensiv talang, men inte så sugen på att gå in och ta det tunga hemjobbet, och därmed blev det inte så många matcher andra försöket heller.
Sedan såg jag att Södertälje värvade Robert Döme under säsongen 2003-2004, och då kom jag ihåg det jag sett tidigare från dig och trodde att du skulle bli en stor attraktion i Elitserien.
Första säsongen visade du också vilken offensivt duktig spelare du är, 29 poäng på 28 matcher är ju 1 poäng i snitt, 10 mål är ett mål i var tredje match ungefär. Andra säsongen gjorde du dock ingen succé, 22 poäng på 50 matcher, och mer än tiodubblade din utvisningsstatistik från säsongen innan, från 8 minuter till 92. Sedan när du gick till tyska ligan så trodde jag att det var slutet på karriären i dom större ligorna.
Döm då om min förvåning när jag sedan såg att MoDo värvat Döme till 2006-2007-säsongen. Jag visste ju att du var bra, men också att du kunde visa en viss nonchalans när du spelade. Därför var det så skönt att se den spontana glädjescenen efter 1-0-målet mot Linköping den 21:a september 2006.
(När man vet historien att både Dömes föräldrar dog när han var ung så kan man förstå att han kanske inte visade den riktiga järnviljan att göra jobbet man måste göra för att kunna ta en plats i NHL.)
Därför var det också roligt att se dig jobba väldigt hårt i MoDo i dom första matcherna. Mina tvivel angående Dömes vilja att grovjobba trollades bort ganska fort. Grundserien avklarades med godtagbara 23 poäng på 50 matcher. Du spelade ju trots allt inte i någon av dom två första femmorna, utan fick ta en ganska anonym tillvaro tillsammans med Oscar Steen och Zdenek Blatny, eftersom kedjorna Skröder-Sundström-Morrison, och Salomonsson-Svartvadet-Horava gick före. I slutspelet blandades det rätt friskt mellan kedjorna.
En stund jag aldrig kommer glömma är första matchen mellan Timrå och MoDo i E.on Arena, då det blev slagsmål. Jag var där på ståplatsläktaren och såg då Robert Döme sitter uppepå en Timråspelare och vevar på slag. Du fick såklart matchstraff, men det visade att det verkligen fanns vilja att vinna. Dessutom i alla slutspelsmatcher jag såg, som var så gott som alla. (det vill säga på TV, lyckades inte få tag i biljetter till någon fler slutspelsmatch dom få gånger det passade med jobbet, utan fick se dom på tv istället) så visade du glädje, och sedan det sättet du tackade fansen på gjorde dig mer och mer populär bland Modofansen.
Och jag glömmer aldrig sättet du jobbade fram pucken till Blatnys 2-2-mål i final nummer 6, som du spelade trots skadeproblem. Och guldjublet med dom spontana hoppen framför MoDo-klacken i Cloetta Center kommer för alltid finnas på näthinnan när jag stänger ögonen och tänker tillbaka.
Det var inte utan tårar i ögonen jag läste att du brutit ditt kontrakt med MoDo. Men jag kommer aldrig glömma det du gjorde för klubben under säsongen 2006-2007, och jag kommer fortsätta följa din fortsatta karriär.
Givetvis finns det fler Guldhjältar i MoDo, men kärleken till dig, Robert Döme, kommer alltid
