Krönika: Avsaknaden av ilska
Att fjolårssäsongen var succé, bör alla vid det här laget vara väl medvetna om. Den hade allt man någonsin drömt om, och lite till. Efter den sagolika kvartsfinalserien mot Timrå, hände dock det jag lovat mig själv aldrig skulle hända igen. Jag började drömma om guld. Jag försökte motverka detta under semifinalerna genom att intala mig själv att jag var nöjd. ”Modo har gjort en kanonsäsong, och att åka ut nu gör ingenting”. Självklart ljög jag.
Detta märkliga beteende är resultatet av många, svåra depressioner man som Modo-supporter tvingats genomlida. Trots att jag försökt förtränga det, kommer jag fortfarande, allt för väl, ihåg Ove Molins mål i öppen kasse. Listan kan göras lång, då finalförlust följdes av finalförlust. Det finns nämligen ett ganska stort urval händelser vi Modoiter tänker tillbaka på, inte bara med besvikelse, utan även med sorg. Det är när jag smärtsamt tänker tillbaka på dessa jag inser vad som saknades förra säsongen. Det finns nämligen en enda sak, som Swedbank Arena inte kunnat erbjuda sina besökare på samma sätt som ”Kempis” gjort så många gånger tidigare.
Det vi inte fick se, var det glödande hat som bara ett kollektiv av ilskna Nolaskogsare kan frambringa. Jag saknade det. Lynchstämningen som ibland rådde i ”Kempis” är ljuspunkten under år av mörker, där vi Nolaskogsare härdades av nederlagets svepande piskrapp. Jag kan fortfarande med brännande stolthet se Wernbloms klubba klyvas mot plexiglaset i ”Kempis”, under (domar)skandalmatchen mot Djurgården, och kommer så väl ihåg publikens reaktion. Det krävdes omspolning!
Nu vill jag på intet sätt försköna det huliganinspirerade beteendet i att kasta in diverse föremål på isen, och om det var rätt att kasta in saker på isen, eller inte, låter jag vara osagt. Utan det som fyller mig med stolthet, är att samtliga Nolaskogsare reagerade med samma våldsamma kraft. Alla brydde sig. De som inte kastade saker skrek. Högt och länge. Publiken i ”Kempis” denna kväll reagerade som en person. En vidunderligt stor, elak och skrämmande person. Det har jag inte upplevt på samma sätt i Swedbank.
Det är denna reaktion som gör oss Nolaskogsare till den bästa publiken i Sverige. Vi bryr oss mer än andra. Ingen frisk, vuxen människa skulle väl annars, vid sina sinnens fulla bruk, ställa sig upp och vråla obsceniteter tills lungorna kollapsar. Inte en enda pensionär skulle få för sig att hiva iväg parkeringspengar för en hel månad. Inte en enda unge i ”Kid-Jofa” åldern skulle riskera veckopengen, bara för att ställa sig upp bredvid morsan och vråla ”domarjävel”.
Jag har dock sett tafatta försök i andra städer. Men ingen annan publik i hockeyns Sverige klarar av att göra något liknande med samma elegans som i Örnsköldsvik. Men det är väl kanske inte så konstigt att vi bryr oss mer än andra, då hjärtat i klubben är ”grabben som bodde längre ner på gatan”, ”killen i parallellklassen” och ”han som spelade Björnligan med mig”.
Samtidigt som jag saknar den arga Nolaskogspubliken, så är jag innerligt tacksam över att jag inte fick se den ifjol. Då visade Nolaskogsarna nämligen att vi även är bäst i Sverige på att vara glada.
Jag hoppas dock att den argare Nolaskogsandan som etsat sig fast i Kempehallens slitna väggar, även går att återfinna i Swedbank om vi, mot förmodan, skulle äntra mörkare tider.
