Krönika: Mötet med kungen
Min största dröm har alltid varit att träffa självaste Peter ”Foppa” Forsberg. När NHL bekräftade att det inte skulle bli en NHL-säsong, så såg jag min chans att få träffa min stora idol. ”Foppa” skulle hem till Sverige och jag kunde få träffa honom. Jag har aldrig trott att jag ens skulle få chansen till det, men nu dök chansen upp från klar himmel. Glädjen kunde inte beskrivas med ord, det var så stort. Kungen skulle komma hem! Pojkdrömmen skulle förhoppningsvis slå in genom att jag skulle tjata på allt folk i min närhet att dom skulle ta mig in Gävle (Sandvikenbo är man) och se mitt hjärtelag MoDo. Jag lyckades övertala min syster att följa med mig på hockey. Jag skulle få se MoDos stjärnor: Foppa, tvillingarna Sedin och Tommy Salo bland många hemvändande NHL-proffs. Jag hade tre chanser på mig: 21/9, 6/11 och 3/2.
Jag, syster och min bror tog bilen och for in till storstan och Gavlerinken för att se premiärmatchen mellan Brynäs och MoDo. Förväntansfull åkte jag in till Gävle för att få träffa den störste. Men lite besviken blev jag, för efter matchen hittade vi inte dit spelarna skulle komma ut, så vi for hem. Jag tog det som en man, och gick med på att åka hem utan att sura, men lite besviken blev man. Det skulle alla ha blivit - jag fick inte träffa ”Foppa”. Men jag visste att det skulle komma fler chanser och jag hade i alla fall fått sett honom spela. Det var stort för mig och även för dom andra i Gavlerinken.
Veckorna gick och gick, det enda jag kunde tänka på var att jag måste få träffa ”Foppa”. Tiden gick så sakta som den kunde. Men så kom dagen jag hade längtat efter - MoDo skulle ner till Gävle igen för att möta Brynäs. Den här gången hade jag bestämt mig för att träffa honom, inget skulle få komma i vägen. Även den här gången följde bror och syster med in. Jag som hade väntat så. Nu fick jag inte missa chansen, det kunde bli den sista. Vi gjorde precis som förra gången, tog bilen in och kikade på hockey, spännande var det. Oturligt nog så blev det torsk, men jag glömmer aldrig ”Foppas” mål. Han kom på kanten och sköt en handledare i krysset bakom Korhonen i BIF-kassen. Snyggt var förnamnet.
Efter matchen for vi iväg mot utgången, jag hade bestämt mig för att få träffa ”Foppa”. Vi gick runt hela arenan och till slut så hittade vi till spelarnas utgång. Det var många människor som hade letat sig dit i det kalla och tråkiga vädret. Men jag visste att det skulle vara värt att stå i regnet. En efter en kom MoDo-spelarna ut, men någon ”Foppa” kom det inte. Jag väntade otåligt på honom med blocket och pennan i händerna. Efter en lång väntan kom han som alla hade väntat på, Peter Forsberg. ”Foppa” kladdade lite på mitt autografblock, men jag kunde inte säga något till honom. Glädjen stoppade alla ord från att komma ur min mun. Äntligen fick jag se honom. Som grädde på moset så tog syster min ett kort med ”Foppa” och mig. Idag kan jag titta på kortet och minnas tillbaka till den lyckligaste dagen i mitt liv.
