Krönika: Kärleken till Modo
Den första Modo-spelaren jag vet att jag kände till är Lars "Bysse" Byström. Målgesten han gjorde under ett slutspel, (tidigt 90-tal, vet tyvärr inte året) då han blåste på klubban efter ett mål och stoppade in den innanför hockeybyxorna är det första riktigt bestående minnet jag har från mitt liv som Modo-fan. Givetvis minns man hur det var "förr i tiden", när hockeyn fortfarande visades på SVT eller TV 4, då man inte behövde betala för att se varje omgång, men å andra sidan visades inte Modo så ofta på tv heller. Det var först när det blev slutspel som man verkligen fick chansen att se sitt favoritlag.
Första matchen jag såg live i mitt liv var 1993, närmare bestämt 1993-03-07. Matchen var Modo Hockey-Malmö IF, en match som slutade 8 - 4 i hemmafavör i Kempehallen. Bara namnet i sig var ju anledning nog för mig att hålla på laget, när man var 10 år. Sedan när man fick se Modo spela live, med stämningen och atmosfären och allting. Efter den upplevelsen var man mer eller mindre frälst. Laget det året hade några lovande juniorer, Peter Forsberg, Markus Näslund, Niklas Sundström, Magnus Wernblom, Hans Jonsson, Fredrik Bergqvist, Anders Eriksson och Andreas Salomonsson. Därtill fanns det Modo-legender som Lars Jansson, Fredrik Andersson, Miloslav Horava, tidigare nämnda Bysse, Lennart Hermansson, Thomas Nänsén, Ecke Holmberg, Martin Hostak, ja listan kan göras lång. Året efter tillkom namn som Per Svartvadet och Mattias Timander i truppen. Men nog om detta.
En sak jag reagerade på när jag var i Kempehallen första gången var att Hans Lodin blev utbuad av sina egna fans. För mig var det en helt ny erfarenhet, jag hade aldrig tidigare upplevt att en spelare blev illa omtyckt av sina egna fans. En annan sak jag upptäckte var att 3000 fans kan låta väldigt högt. Det var i vilket fall en stor upplevelse för lilla mig att få se ett Elitseriemöte live, och det var där min kärlek verkligen satte sig.
Året efter gick Modo som bekant till SM-final, med Fredrik Andersson, och framförallt Peter Forsberg som förgrundsfigurer. Modo halkade in i slutspelet som 8, som på ett bananskal. Därefter lyckades man chocka hela Hockey-Sverige genom att ta sig till final. Väl där så vann man dom två första finalerna, men förlorade dessvärre dom tre därefter, vilket gjorde att Malmö vann guldet. Scenerna med Peter Forsberg som knäcker klubban och dömer ut domaren Börje Johansson är redan en modern klassiker. Där fick man ännu mer känslor för klubben, men framförallt för spelaren Peter Forsberg. Hans karriär i sig är ju som en saga, men jag ska inte nämna mer om detta i den här krönikan.
Allt som åren gick så blev det så att man följde med i hockeyn mer och mer, och det roliga med Kempehallen var att när man var där och tittade på matcher så kunde man gå och ta autografer av spelarna, både i hemmalaget och bortalaget, när dom var ute och värmde upp med fotboll innan dom gick in på is. Under alla år som jag var uppe och tittade på hockey så var det bara en spelare som nekade att skriva en autograf, och det var Luleås Jarmo Myllys.
Modo vann dock matchen rätt övertygande, minns tyvärr inte resultatet, men Myllys blev "straffad" på en gång.
Efter SM-finalen 1999 blev det ett litet antiklimax, efter att Modo såg ut som om man hade vunnit SM-guldet, men tappade det till Brynäs i dom två sista matcherna. När Kaberle tappade balansen på offensiva blå och gav bort pucken till Ove Molin, som fick öppet mål eftersom Modo plockat ut Petter Rönnquist, så ville man bara försvinna bort från jordens yta. Ungefär samma känsla som man fick när Tommy Salo fumlade in pucken mot Vitryssland.
Det tog någon säsong innan man hämtat sig igen. Jag var ändå i Kempehallen och såg några matcher. Man har upplevt några roliga saker där i arenan. Till exempel så höll jag på att krocka med Niklas Holmgren, så att han fick parera för att inte få hela kaffekoppen på skjortan, i en trappa under SM-finalen mot Färjestad 2002. Under samma match krockade en kompis med Johan Edlund när denne bar på en mosbricka, men även han hann parera så att han inte fick den över hela sig. Hur som helst så har man haft några oförglömliga ögonblick i Kempis, som gjort att kärleken för klubben vuxit sig än starkare.
Har även varit uppe i Swedbank Arena några gånger och bland annat sett Modo köra över Timrå med 8-1. (en hyfsad julklapp till lillebrorsan visade det sig vara, eftersom vi satt på sektionen 201 där man såg målet alla mål utom ett blev gjorda i) Hoppas på något liknande när jag och några kompisar åker upp för att se Modo-Brynäs nu den 17:e. Jag kommer sitta bakom utvisningsbåsen och hålla hov.
Sedan är ju säsongen 2006-2007 redan en klassiker, så den behöver inte avhandlas här.
Men som avslutning måste jag bara få säga: "Thanks for the memories".
