Kom, slutspel, kom!
Jag har drabbats av ett märkligt och inte direkt välkommet syndrom. Det har vuxit fram ur sviterna av vårens SM-guld och tagit ett allt starkare grepp om mig under säsongen: Jag kallar det slutsspelssjukan.
När det inför säsongen talades om mättnad bland Modospelarna fnös jag och hela Ångermanland med mig.
”Mätta? Ha! Dra den om att Leif Boork får sparken också!”
Men ju längre säsongen lider, desto mer gick den hemska sanningen upp för mig:
Jag är mätt!
Jag jublar inte längre lika högt åt segrar, och inte heller bryter inte ihop på samma sätt eller gräver ner mig lika djupt vid en förlust.
(Ganska skönt i och för sig, om det inte vore för att man då förstås också går och får dåligt samvete för att man inte är lika förkrossad som man borde…)
Jag förfasades över denna insikt om mitt sjukliga beteende, och drog i samma veva en sorglig slutsats om vårt lag:
”Om jag känner mättnad efter guldsäsongen, hur kan jag då inbilla mig att grabbarna på isen inte skulle göra detsamma?”
Efter att ha kommit till sans och begrundat mitt erbarmliga elände, så skymtade jag dock en strimma av hopp i fjärran.
Det var, slog det mig, inte den typ av mättnad som jag först hade fruktat. Ju längre säsongen led, desto tydligare blev följande:
Det var inte min guldtörst som hade släckts. Den brann i strupen fortfarande, om möjligt ännu starkare än förr. Jag suktade efter nya guld med minst samma hetta som jag suktat efter min livstids första.
Skillnaden från tidigare år var helt enkelt att jag inte längre kunde hetsa upp mig i samma grad över en grundseriematch i omgång 26.
Saken är den, visar det sig, att jag tydligen hunnit bli helt avtrubbad mellan finalvåren 2002 och guldvåren 2007.
Under de långa och mörka åren däremellan hade jag fått vänja mig vid att säsongens höjdpunkt vanligtvis låg i en hemmamatch mot Färjestad i november, när man lyckades skrälla och slå värmlänningarna med hela två måls marginal.
Att få läsa de positiva rubrikerna i riksblaskorna påföljande morgon utgjorde under dessa sportsliga nödår säsongen höjdpunkt.
Slutspelet, å sin sida, innebar alltid möte med ett svindyrt topplag, omgärdat av ett vagt men raskt svalnande hopp stordåd eller mirakel och (i bästa fall) sorti med 2-4 i matcher. Tre slutspelsmatcher på hemmais per år, varav en alltid var match nummer sex i serien, som man ju alltid traditionsenligt lämnade asförbannaad efter att ha torskat och åkt ur slutspelet.
På den tiden kunde jag ta grundserien på största allvar, helt enkelt eftersom den med stor sannolikhet skulle bjuda på de få ögonblick som man ville komma ihåg från en säsong.
Dock; efter vårens slutspel är allt annorlunda.
Under mer än en månad befann sig jag, mitt lag och min stad i en allt hetare slutspelsfrossa, och sedan dess känns allting annat i hockeyväg… tja, futtigt.
Allt jag vill är att få återvända till den sortens dramatik igen. Det är det jag törstar efter, det som verkligen räknas, och det skulle förvåna mig om inte många i laget känner likadant.
MODO Hockey är inte mätta på guld – de är tvärtom så sugna på fler att de inget hellre vill än att få hoppa över de 55 matcherna på vägen dit och gå pang på det roliga.
Modo har i år ett så bra lag att man kan slå vilken motståndare som helst över sju matcher i ett slutspel, och det vet förstås grabbarna om.
Ironiskt nog kan följden av vår slutspelssjuka ju i allra värsta fall bli, att vi i vår längtan efter slutspelet lyckas med konststycket att längta ut oss själva ur det. Åtminstone några matcher vore det ju en god idé att försöka vinna fram till dess, om man nu inte kommit på ett sätt att gå hela vägen utan att vara bland de åtta bästa.
Nu lär det finnas de som vill hävda att alla Modos tveksamma första säsongshalva beror uteslutande på skadorna, och att laget skulle ha legat betydligt bättre till om bara killar som Sundström och Timander varit friska.
Förvisso sant – för så bra är Modo med alla stjärnor i spel att de skulle kunna vinna många matcher utan att förta sig.
Men om man jämför decembers sargade Modolag med det Modo som harvade i samma mellanskikt för några år sedan, när stjärnorna hette Högardh, Hedlund, Dusan Milo och (urk) Martin Wilde… ja, då blir bilden en annan.
Tänk er att vi reste tillbaka i tiden och berättade för oss själva att Modo skulle få samma facit med Pierre Hedin, Hans Jonsson, Atvars Tribuncovs, Per Svartvadet, Andreas Salomonsson, Per-Åge Skröder, Jari Tolsa, Ronald Petrovicky, Magnus Wernblom och Europas bäste målvakt i truppen. Jag har en känsla av att våra dåtida jag i så fall skulle ha givit oss på käften…
För Modo har idag, med eller utan Sundström, Hållberg och Timander, ett lag som är bra nog för den övre halvan. Där ska vi banne mig vara stabilt förankrade efter 55 omgångar… och när den delen väl är avklarad har jag stora förhoppningar på att kunna släcka min slutspelstörst.
