Krönika: Vi ger oss aldrig!
Modo har bevisat att "it ain't over 'til the fat lady sings". Ylva Westerlund samlar tankarna efter 5-3 mot Lillebror i den fjärde kvartsfinalen.
Upp till bevis! Vinna eller försvinna! Och framförallt: vi ger oss aldrig! Slagorden var många och ikväll var det verkligen en kamp för överlevnad. Det började illa men slutade helt j-vla underbart. Vilken match! Modo reste sig på nio och bevisade att man har i slutspelet att göra.
Under hela dagen gick jag och tänkte på den kommande matchen. Vad händer om det tar slut ikväll? Tänk om Modo faktiskt förlorar med 4-0 i matcher mot T i m r å? Nej, tänkte jag, det händer inte. Det får inte hända. Snälla Modo, ge oss åtminstone EN match till, EN match till. Iklädd Modo-tröja, Modo-mössa och Modo-halsduk spatserade jag, förväntansfull, in i Swedbank Arena och placerade mig längst upp i hörnet på ståplatsläktaren. Jag stod där, innan nedsläpp, och tänkte på hur mycket jag älskar hockey. Jag tänkte också på hur synd det är om dem som inte har förstått tjusningen med hockey. Nu i efterhand tycker jag också riktigt synd om alla Modo-fans som inte var på plats i banken ikväll. Ni missade årets match!
Efter slutsignalen kände jag enorm lättnad. Vi vann! Kanske var det så, att Modo som nu var näst intill uträknat, kunde slappna av och bara köra som tusan där ute på isen? Eller var det kanske så att Mattias Timander höll världsklass? Det var i alla fall så att Modo visade var skåpet (och bucklan!) ska stå. Det Modo som vi sett de senaste tre matcherna var inte detsamma som vi såg idag. Bortsett från dunderblundern vid 0-1 hade Modo fart, fantasi och en jäkla massa go! Det var guldlaget från ifjol som hade kommit tillbaka!
Frågan är bara: är de tillbaka för att stanna? Jag hoppas (och tror) det. Kanske är det så att Modo har mörkat formen i tre raka, bara för att skapa lite spänning? Att de vill hålla oss på halster eller rent av skoja lite? I så fall är det inget roligt skämt, för klarar vi verkligen av ännu en rysare? Matchen ikväll var en riktig nervpärs. Ändå var det inte mer än en gång som jag verkligen insåg att: om vi förlorar ikväll är det kört. Ingen mer hockey på fem långa månader. Jag hade förträngt att det här kanske var sista matchen för säsongen.
Nu blir det åtminstone en match till och just nu, just ikväll, är det precis vad jag behöver. Imorgon är en annan dag och nu ska jag gå till sängs och riktigt suga på den här karamellen. Jag ska tänka på hur mycket jag älskar ishockey och hur mycket jag älskar Modo.
Mästaren har vaknat ur sin slummer, alla Modoiter spänner musklerna och käkar taggtråd. Nu finns det bara en sak att göra: k r o s s a L i l l e b r o r! Sorry, Timrå - hit, men inte längre. Det är VI som är störst, bäst och vackrast i år igen. Jag kanske får äta upp det där sista imorgon kväll, men just nu spelar det faktiskt ingen roll. Jag vill tacka Modo för att de gav oss åtminstone EN match till. Hoppet lever kvar och en sak är säker: vi ger oss aldrig!
