The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
Artikelserien om supporterengagemang fortsätter oförtrutet vandra mellan redaktionsmedlemmarna på The Heart. Nu har lotten uppsökt den gamle ärrade kämpen Johan Nordin som i sitt bidrag berättar om källan till sina sympatier för föreningen MoDo Hockey. Håll till godo!
"Det är inte lätt att vara Modoit!" Uttrycket kanske känns igen. I alla fall så är det bekant i och kring Örnsköldsvik. Man kunde få höra det ganska ofta efter säsongen 1979-80 då klubben bärgat sitt första SM-guld.
År ut och år in gick laget på pumpen, ibland var man ganska långt ifrån och ibland helt otroligt nära svensk ishockeys högsta triumf. SM-guld. Det skulle dröja hela tjugosju år efter klubbens första guld, innan man bärgade sitt andra. Det gick till och med så långt att en av ortens och lagets främsta bevakare - hockeyjournalisten Hasse Andersson, under samma år gick ut och sa att Modo aldrig skulle vinna guld igen.
Det är på något vis svårdefinierat, varför håller man egentligen på ett visst lag? Och vad är det som gör att man i sin tur inte har några större sympatier för ett annat? Ser jag tillbaka på hur jag introducerades för ishockeyn så var det först och främst min far och mor som ställde mig på ett par skridskor och skickade mig till Kempehallen för att stolt bära Modo-dressen i ett av klubbens pojklag.
Medgångssupportrar
Genom detta hamnade man till sist på A-lagets matcher, till en början, vid en högaktningsfull ålder av sju vårar så följdes kanske inte matcherna med hundraprocentigt intresse. Men på plats var man, kände atmosfären och desto äldre pojken blev, desto mer höjdes intresset för spelet. Ett tag gick det så långt att jag visste exakt vilken klubba de flesta spelade med i hela serien. När ens egna hockeykarriär till sist avslutats och ens egen livsväg riktat sig mot annat håll, fortsatte ändå intresset för laget öka.
Jag har vänner som i sina unga år konstigt nog höll på andra lag, utan någon vettig förklaring egentligen. Oftast kunde man dock märka en trend i att det lag som vunnit serien förra året eller det lag som i nuläget var i serieledning, var det lag som en del av vännerna höll på. Ett resonemang jag inte riktigt stödjer, eller förstår. Varken nu eller då. Men det är klart, dessa vänner har nu tagit sitt förnuft till fånga och har lagt sitt hjärta till stadens lag. Det verkar vara där man hamnar till sist.
Peter Forsberg - Malmö 2-3
Dessa tjugosju år hade trots allt sin charm. Man kommer ihåg den klassiska finalserien mot Malmö 1993/1994, där Övikslaget hade ledningen med 2-0 i matcher och trots detta lyckades tappa allt och förlora mot ett klart bättre Malmö i de tre avslutande matcherna. Jag kommer ihåg att Fredrik Andersson i målet gjorde sina livs matcher och jag kommer ihåg uttrycket "Peter Forsberg - Malmö 2-3". Trots att Modo förlorade det hela så är det nog ett minne jag aldrig glömmer. Malmö hade ett fantastiskt lag under den tiden med Roger Nordström i mål, Robert Svehla på backen och jag glömmer nog inte Mats Näslund, Raimo Helminen, Roger Hansson med flera. Att Modo överhuvudtaget hade 2-0 i matcher mot det laget var smått otroligt.
Massor av minnen förstås men i nuläget minns jag att just den var kännbar. Detta skulle dock visa sig vara en droppe i havet av vad som komma skulle. Säsongen 1998/1999 var Modo helt överlägset i seriespelet och vann serien rekordartat med hela tjugotvå poäng. Inget skulle stoppa dem från guldet. Speciellt då inte Brynäs som fantastiskt nog efter att ha krigat sig till en slutspelsplats i seriens slutomgångar tagit sig till final. Brynäs skulle vara en munsbit. Mums.
Minnet från den här finalserien är förstås först och främst från match fyra då Modo hade chansen att spela hem guldet nere i Gavlerinken. Med risk för att inte vara helt exakt i min beskrivning så hade Modo ledningen med 4-2 inför den tredje perioden. Genom en glödhet Tom Bisset och Ove Molin i Brynäs lyckas dock Gävlelaget kvittera med cirka tio minuter kvar. Har för mig att Bisset var där och satte dit båda puckarna. Modo lyckas dock komma igen och med två minuter kvar gör Hans Jonsson 4-5. "Hurra, SM-GULD!" Trodde halva Örnsköldsvik och jag minns att några av mina kompisar var på plats i Gavlerinken och hade bokstavligen skumpan i näven. Efter det så gick det ganska snabbt, Brynäs visade återigen att dom inte hade någonting att förlora och vände matchen. Minns jag inte helt fel så kom avgörandet för Brynäs i sudden death.
Förmodligen den tyngsta och mest spännande match jag sett hittills i mitt hockeyliv och trots den tråkiga utgången i match fem så är det en matchserie som varken jag eller någon annan Modoit någonsin glömmer. "Det är inte lätt att vara Modoit."
Kampen - Lidandet
Laget nådde även fram till två finaler till innan guldåret 2007. Men då var man aldrig lika nära guldet som dessa två andra jag beskrev ovan. Media mös litegranna och talade om det ständiga silverlaget och hur fantastiskt synd det var om bland annat backen Per Hållberg som bara hade silver i sin byrålåda.
Det hann hända mycket innan laget fick sitt guld. Och det var i viss mån lite komiskt (eller tragiskt?) att laget äntligen fick sitt guld 2007 utan Mister Modo, Magnus Wernblom. Denna historia, denna tunga kamp innan man äntligen fick framgång är nog det som främst binder en Modoit till Övikslaget. Kampen. Lidandet.
Många minnen som sagt, och trots att laget inte vinner varje år så finns det många saker som gör att man stannar kvar och lider. Som Modoit är man van att allting inte alltid går som tänkt. I många fall blir kämparna idoler framför lirarna. En spelare som alltid ger hundra procent blir populär i Örnsköldsvik. Dels kanske för att de som tittar och följer laget också är van vid detsamma, uppfostrade i ett arbetarsamhälle har man alltid hållit på arbetarlaget Modo. Kan vi inte slå dom med stil slår vi dom med inställning. Nåväl, trots att just inställningen gick att ifrågasätta i långa stunder förra säsongen så är det just det som är grundtanken.
Istället för en skurmaskin
Jag kommer också att tänka på en sak till. Patriotism. Lokalpatriotism är också något väldigt starkt. Man finner det hos de flesta hockeysupportrar. När jag själv hade tillfälle att bo utanför Örnsköldsvik i ungefär fem år så kände jag att känslan för laget blev ännu starkare. Man kände på något sätt att det gällde att stå upp för det man trodde på och aldrig vika ned sig. Det var en härlig tid. Trots att laget under den perioden inte alltid vann så var det ju en fröjd att påminna övriga från andra delar av landet när deras favoritlag fått stryk av röda modohjärtan från norrland.
Svaret på de två frågor jag ställde i början borde därför bli att en supporters kärlek till sitt lag baseras på minnen, upplevelser och samhörighet. Man kommer ofta ihåg vad man gjorde när ett sitt lag tog en viktig vinst eller en snöplig och smärtsam förlust. Jag minns vad jag gjorde 2007 när slutsignalen gick mot Linköping och allting lös i guld. Jag minns att jag struntat i att jobba en hel kväll för att titta på hockey 1994 när Modo gick på pumpen mot Brynäs. Istället för att sommarjobba en natt bakom en skurmaskin bevittnade jag Modo åka på sin kanske tyngsta förlust genom alla tider.
Förr var det jakten på guld som gjorde att man följde och älskade sitt lag, trots allt, var det ju så att man aldrig fått uppleva det första. Nu är det förhoppningen om mer som driver en framåt, en dröm om någonting fräscht. En dröm om någonting nytt.
Läs även tidigare delar av artikelserien:
»The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
»The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen