The Heart växlar upp del 6: Jag och min hockeytokiga far
En dryg vecka kvar till seriepremiären och artikelserien om supporterengagemang går vidare. I den sjätte delen är det dags att tacka av en av Modoredaktionens största profiler genom tiderna, Mikael Nordstrand, som efter många år på redaktionen nu bestämt sig för att tacka för sig och gå vidare i livet. Vi önskar Micke lycka till i fortsättningen och publicerar här hans sista krönika för den här sejouren på The Heart. Passa på och njut av hockeypoesin!
När jag funderar över mina år som Modosupporter tänker jag på alla de matcher jag följt. Kanske främst som liten. Jag var sju år gammal, men ändå var entusiasmen på topp under matchkvällarna. Min far, som själv är uppvuxen med Modo i sitt hjärta har självklart varit en bidragande orsak till intresset. Ofta hade jag bänkat mig framför radion, det var mörkt ute och lampan på nattduksbordet lös lite svagt. Radiosporten dunkade på högvarv och det var alltid lika spännande när måljingeln ljöd ur klockradion bredvid sängen, ovissheten var olidlig. Då var det Ulf Ödmark eller Markus Näslund som oftast stod för målskyttet. När Ödmark, Näslund eller någon annan av lirarna i laget hittade nätmaskorna utbröt vi tillsammans i ett vrål, jag och min hockeytokiga far.
I vått och torrt håller jag som supporter på mitt lag, ett lag som präglat mitt liv ändå sedan barnsben. Jag får ofta frågan om vad som egentligen gör att jag som supporter är så frälst i klubben. Vad som gör att jag ägnar timtal åt att läsa statistik, spana in träningar, potentiella nyförvärv och fundera kring eventuella laguppställningar. Varje gång skickar jag ur mig att jag faktiskt älskar hockey. Det är passion, en passion som det är lättare att förälska sig i när man bor i Örnsköldsvik.
Varje unge som växer upp i Örnsköldsvik öppnar sina ögon i en atmosfär som andas hockey. En atmosfär som alla våra rödsvarta stjärnor gång på gång påminner oss om. Det här är Peter Forsbergs svar på frågan om hur det kommer sig att så många stjärnor härstammar från Örnsköldsvik och Modo Hockey. ”Det finns liksom inget annat att göra, då får man lira hockey istället”.
Men trots detta är det inte bara grabbarna i laget som har spelat hockey på gatorna, det är många av åskådarna i Swedbank Arena som har gjort detsamma. Modos publiksnitt under matcherna sett till Örnsköldsviks storlek talar sitt tydliga språk.
På grund av det stora intresset är också kunnandet oerhört stort. Därför vill jag passa på att skicka en eloge till en av elitseriens mest kunniga publik. Publiken i Swedbank Arena.
Supporterskap handlar oerhört mycket om uppväxten. En uppväxt som gör att man får förebilder. Redan under min barndom var gemenskap och kamratskap ett signum. När det vankades Modomatch kändes det som att vi som höll på Modo var en alldeles egen familj. Något som har utvecklats än mer i dag. Att tillsammans prata hockey, vara Modoit, glädjas vid medgångar och sörja vid motgångar. Det är speciellt.
När Modo tog sitt efterlängtade andra SM-guld under en kylig lördagskväll den 14 april. Den känslan jag hade då, den går fortfarande inte att beskriva. Det var som att jag stod och gapade framför teven i obegriplighet, och än i dag känns det overkligt. En overklighet som jag däremot definitivt vill uppleva igen, gärna redan våren 2009. Så nu är det dags för Magnus Wernblom att få sitt efterlängtade SM-guld, för kanske gör Mr Modo sin sista säsong som hockeyspelare. Då måste vi som supportrar hjälpa honom att göra den här säsongen minnesvärd, göra den till ett guldkantat avslut på en fantasisk karriär.
The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
The Heart växlar upp del 4: En näst intill obeskrivlig känsla
The Heart växlar upp del 5: Engagemang från annan ort