The Heart växlar upp del 11: Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge
Som nummer elva i ordningen presenterar vi den till England flyktade redaktionsmedlemmen Ylva Westerlund, som kommer med uppmuntrande ord till alla Modosupportrar runtom i landet. I sin krönika berättar Ylva om hur hon gör för att motivera sig för till synes ointressanta och obetydliga matcher mitt i serielunken när det finns annat på kartan. Håller man blicken fäst framför sig och litar på devisen från ovanstående rubrik går det att hålla igång året om.
Jag började intressera mig för hockey på allvar när jag var omkring 14-15 år, alltså för nästan fem år sedan. Självklart var det Modo som var laget nummer ett, precis som nu och så kommer det alltid att vara. Anledningen är enkel: pappa höll på Modo och jag bodde ju i Örnsköldsvik. Klappat och klart! Om jag hade vuxit upp i Stockholm hade valet blivit lite svårare och då hade det kanske varit ett fotbollslag som legat mig närmast om hjärtat?
Vilket lag man till slut väljer att hänge sig åt tror jag till stor del beror på slumpen – var i världen man råkar födas och vilken omgivning man växer upp i. Och tur är väl det, jag menar, alla kan ju inte vara så lyckligt lottade att de blev en Modo-supporter.
Vad är det då som gör att man engagerar sig i ”sitt” lag? Varför ägnar man flera timmar varje dag åt att kolla resultat, tabeller och nyheter på tv, internet, i radio och tidningar? Varför lägger man ut flera tusen på ett säsongskort utan att veta om säsongen kommer att bli lång eller kort? Utan att veta om det är värt det. För ibland känns det rätt hårt att stå där och se Modo bli utskåpade av ett så kallat ”skitlag”. Ibland undrar man varför man tar sig dit, match efter match, trots att det går så dåligt. Det är då den äkta supporten dyker upp, både i med- och motgång är man där och stöttar sitt lag. Det spelar ingen roll hur många mål i baken det blir, allt kan hända i hockey och kanske är det just det som är tjusningen.
Jag tror att alla behöver någon – eller något – att ta hand om, att bry sig om. En hobby, ett husdjur eller – ett helt hockeylag! För mig, som är en s.k. ”hockeynörd”, är det svårt att förstå hur vissa klarar av att inte bry sig om sport överhuvudtaget. Jag har också svårt att förstå varför vissa som faktiskt gillar idrott inte håller på något speciellt lag. För mig är det näst intill omöjligt att vara neutral, vad jag än tittar på. Det spelar ingen roll om det är tennis, rugby eller fotboll. Efter bara några minuter in i matchen har man mer eller mindre fastnat för någon av kombattanterna, vare sig man vill eller inte.
En hockeymatch innehåller många ingredienser; glädje, sorg, kärlek, hat, lyckorus och ilskna tillrop. Känslorna svallar och kan vända och ändras på en hundradels sekund. I hockey kan allt hända. Så hur kan man inte gilla hockey? Eller fotboll. Eller någon annan idrott.
Det är just det här, mångfalden och glädjen som ett lag kan ge, som är grunden till i alla fall mitt intresse för hockey i allmänhet och Modo i synnerhet. För mig är det stunden precis innan nedsläpp som är det bästa med matchen. Nationalsången, spelarpresentationen och stämningen på ståplats. Den går nästan att ta på! Det är då, precis innan man vet hur matchen kommer att te sig, som jag trivs allra bäst.
Så har vi de här speciella ögonblicken; ett fantastiskt mål, en klockren tackling, en magisk dribblin, det är dessa ögonblicken man plockar fram när det känns som allra värst. De dagar då man förbannar sig själv för att man pallrade sig iväg till Modo – Mora en kall torsdag i februari. Man han knappt få i sig någon mat och självklart är bussen försenad och Mora vinner med 5-4 efter ett riktigt bottennapp till match. Då tänker man tillbaka på den 14:e april 2007 och återkallar alla känslor från just den dagen. Dagen då Modo Hockey blev svenska mästare i ishockey för första gången på 28 år. Det är då man förstår varför man älskar hockey. Varför man går på varenda j-vla match trots att man har ett berg i klass med Kebnekaise fullt av läxor, hemprov och andra måsten. Den som väntar på något gott, liksom.
***
Att jag just nu befinner mig i fotbollstokiga England påverkar knappast mitt härdade Modo-hjärta. Snarare tvärtom, nu klappar det hårdare än någonsin och är det någonting jag saknar från lilla Örnsköldsvik så är det Modo. Så stäng av tv:n och radion och masa er iväg till Swedbank när det vankas hemmamatch – för din, min och inte minst för Modos skull. Just be there! Skänk en liten tanke till alla vi som inte kan vara på plats och se våra älskade hjältar in real life. Håll fanan högt och paxa en plats till mig den 28:e december – då, äntligen, får jag gå på hockey igen. Modo – Frölunda i Swedbank. Vi ses då.
Ylva Westerlund
The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
The Heart växlar upp del 4: En näst intill obeskrivlig känsla
The Heart växlar upp del 5: Engagemang från annan ort
The Heart växlar upp del 6: Jag och min hockeytokiga far
The Heart växlar upp del 7: Det handlar om stolthet
The Heart växlar upp del 8: Arv och miljö
The Heart växlar upp del 9: Ensam är stark;
The Heart växlar upp del 10: Idoler, hjältar och frälsare