The Heart växlar upp del 12: Förhoppningar om bättre tider
Så har vi gått laget runt i artikelserien om supporterskap och det är dags för den ständige ingressförfattaren att träda fram. Eftersom det är undertecknad som är ingressmannen kan densamme i detta läge inte mer än att konstatera att det sista bidraget, som seden sig bör, givetvis uppfyller kravet på värdighet för att binda ihop den fantastiska artikelserien som Modoredaktionen åstadkommit. Var så god, gott folk här har ni mitt bidrag!
När jag funderar kring termer av supporterskap väcks en rad funderingar till liv.
Finns det några gränser för vad som är ett sunt supporterskap? Spelar faktorer som avstånd till laget och möjlighet till identifiering i lagets själ någon roll?
Hur pass viktigt är vinnandet i supporterskapet? Kan man bedriva ett trovärdigt supporterskap gentemot ett lag som aldrig vinner?
Supporterskap är någonting som närt idrottsrörelsens verksamhet i detta land genom årtionden. Föreningar etablerades på små orter utifrån att idrotten fyllde människors behov av gemenskap och det goda samtalet. Idrottsplatser byggdes upp som en samlande punkt för hela familjer och skapade enhet i vidsträckta bygder. Folk samlades för att ge avkall på sitt behov av att bli del av en gemensam själ, en gemensam identitet. Äkta sympatier, äkta känslor, ett äkta supporterskap skapades utifrån dessa värden, man kopplade ihop med sin omgivning.
Hur ser supporterskapet ut idag då? Äkta sympatier, äkta känslor, ett äkta supporterskap. Kan man tala om något sådant idag? Det kan man säkert göra, men man kan konstatera att det är ständigt föränderligt och att det sker under nya former. Pengar betyder allt mer i de flesta idrottssammanhang, små orter får svårt att finansiera sin verksamhet och de framgångsrika föreningarna samlas i de stora städerna där alla komersiella intressen finns.
Supportrarna köper tröjor från lag på andra sidan jordklotet och gläds i framgången hos en samling individer de aldrig utbytt ett endaste ord med och i samma stund som en ny oljeshejk med oändliga tillgångar träder in kastas spelare likt dockor runt bland olika intressenter. Vissa spelare följer med i denna trend och uppskattar den våldsamma stegringen av spelarlöner som äger rum. Supportrarna däremot tar skada, de kommer längre och längre ifrån händelsernas centrum och likt en väska med pulver sparkas de på, slängs iväg, kastas hit och dit.
Det finns i denna trend en överraskande obetydlig motståndskraft, de flesta supportrarna tenderar att flyta med i utvecklingen utan att göra någonting åt att de egentligen inte längre på allvar kan identifiera sig med sina idoler. En jättelik våg sköljer bort de återstående landsmassor som tidigare bildat broar över floden som avgränsar supportrar och utövare.
Denna, som jag ser det, destruktiva trend genomsyrar allt större delar av världen och i stort sett samtliga av de stora idrotterna drabbas. I ishockeysammanhang är det på tal att bryta den tradition av nationell tävlan som vi haft i alla tider i form av Elitserien, där förespråkarna för en förening med andra Europeiska länder blir allt fler. En Europaliga eller en Nordisk liga som jämvikt till NHL och nya KHL har varit på tapeten och gillats av de mest penningstarka Elitserierepresentanterna.
Jag är verksam i en liten förening på en liten ort, där ekonomin för varje år blir mer och mer ansträngd. Antalet ideellt arbetande i föreningen minskar i takt med att utgifterna ökar och intäktskällorna blir mindre. Det finns inte tillräckligt med ledare och antalet entrébetalande på seniorlagets matcher kan med enkelhet räknas på ena handen.
Den tidigare högst gemensamma angelägenheten på orten, den samlande länken, håller på att tyna bort. Människor skaffar nya sätt att kommunicera med andra och fyller sitt behov av gemenskap och närhet på andra sätt. Behovet av att stödja och vara nära ett lag blir som så mycket annat i samhället alltmer resultats- och penningaintressesstyrt och de lokala framgångarna tappar sin betydelse, då man kan se sitt favoritlag i TV via Canal Plus eller någon annan mediamogul.
Det är en trend som jag oroas över.
Oscar Wilde lär en gång i tiden sagt följande:
”Vem som helst kan hysa medkänsla med en vän i hans lidande, men det fordras en verkligt fin natur för att sympatisera med en vän som har framgång."
När det gäller supporterskap inom idrotten undrar jag om det inte alltmer håller på att bli tvärtom. Unga individer på jakt efter idoler och befästande av sin identitet byter upp sig till det framgångsrikaste laget med mest pengar och de mest strålande stjärnorna för att kunna identifiera sig själv som vinnare.
Min farfar har givit upphov till att det motsatta förhållningssättet väckts som en alternativ väg i vår familj. Han sa gång på gång, när den obligatoriska frågan om vilket lag han höll på fördes på tal.
”Jag håller på de som ligger under!”
Detta förhållningssätt försökte sedan min far projicera till mig i min ungdom men jag hade länge svårt att förlika mig med tanken. Det kändes på något sätt onaturligt att sympatisera med de svagare, att stå på den förmodade förlorande sidan. Men ju äldre jag tycks bli desto mer uppskattar jag när det ”lilla landsortslaget” lyckas slå ”storfräsarna inifrån staden” med motsvarande tecken på andra nivåer.
Jag tror att det är ett rop på hjälp som framkallar detta förhållningssätt. Ett rop på bättre tider, ett rop på äldre tider, på tider av starkare identitet och lokal gemenskap. Ett rop som antyder ett uppror mot globalisering och kommersialisering.
Ett rop om att vi ska få behålla lokala företeelser såsom fotbollslaget SMÅ IF hemmahörande på Tingstadsvallens IP. En idrottsplats med anor ifrån äldre tider där man kan lukta sig till stoltheten i klubbhuset och riktigt känner en ilning längs ryggraden varje gång man tar på sig lagets tröja och försiktigt sneglar ner på klubbemblemet.
Det är ett rop som kommer från djupet av mitt hjärta. Låt oss tro att dessa rop räcker för att starta en motreaktion. Låt oss hoppas att floden mellan utövare och supportrar torkar ut, låt oss hoppas att de goda krafterna inom idrotten besegrar de onda. Att de verkliga värdena som identitet, kärlek, gemenskap och tillhörighet besegrar förgängliga ting såsom pengar, status och makt. Låt oss hoppas att kärleken till idrotten är starkare än maktbegär och statussuktande från förmögna finansmän.
Som Moder Teresa uttryckte det:
”Det är inte hur mycket vi arbetar som är det avgörande. Det är inte ens vad vi gör som är det viktigaste. Det avgörande är om vi gör det vi gör i kärlek.”
Om allt detta sker kanske vi kan få behålla fina små landsortsföreningar såsom Stora Mellösa Åsbyviken. Låt oss stå fasta vid hoppet om nya tider, om gamla tider, om goda tider.
Ty hoppet är det sista som överger människan.
''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Läs även tidigare delar av artikelserien:
The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
The Heart växlar upp del 4: En näst intill obeskrivlig känsla
The Heart växlar upp del 5: Engagemang från annan ort
The Heart växlar upp del 6: Jag och min hockeytokiga far
The Heart växlar upp del 7: Det handlar om stolthet
The Heart växlar upp del 8: Arv och miljö
The Heart växlar upp del 9: Ensam är stark;
The Heart växlar upp del 10: Idoler, hjältar och frälsare
The Heart växlar upp del 11: Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge