Krönikeserie: Avsked till Magnus Wernblom. Del 1: Ett tårfyllt farväl
Efter dagens besked så skall var och en i the heart-redaktionen skriva om sina bästa minnen av Modos evige #9 Först ut är Robin Westerlund Det är med sorg, vemod och tårar i ögonen jag skriver dessa rader. Modos störste profil Magnus Wernblom har som tidigare nämnts beslutat sig för att karriären nu är över. Han lämnar efter sig en tomrum som aldrig kommer att fyllas.
För några kommer kanske inte detta som någon chock, för, handen på hjärtat så har hans säsong hittills inte varit sig lik tidigare säsonger. Mycket spel i fjärdeformationen har varit en bidragande orsak. ”Werners” spelstil passar inte riktigt där, han passar bäst i en aggressiv formation som mestadels håller till i anfallszonen. Men en annan orsak som såklart inte skall stickas under stolen är att han nog redan sett sina största stunder i karriären. Men det är inte vad denna krönika ska handla om. Här vill jag se tillbaka på den Werner vi minns och alltid kommer att minnas.
Från första matchen jag såg så har Magnus Wernblom alltid varit min personliga favorit. Tillsammans med #21 så har han i min uppväxt varit min störste förebild. Det som tilltalat mig mest är hans enorma vilja och inställning, den passion han har för att vinna. Har någon sett en spelare bli gladare än honom när pucken ligger i nät? Tänkte väl det. Werner kunde väcka ett helt lag, en hel publik, en hel match! Jag citerar ’Hellge’ från modohockey.se:s forum:
"Jag kan inte få nog av dessa matcher som var helt döda, där man kunde höra en fis i publiken, där ståplats var mesigare än sittplats. I dessa matcher kunde det hända att Werner fick såna där psykbryt som gjorde att hela kempis vaknade för att skandera Werner, Werner eller domardjävel eller bara stå upp och skrika fula ord, hota och hytte."
Det finns så många minnen av denne store man att det vore omöjligt att få med alla i denna krönika men jag tänkte skriva ner några av mina egna starkaste och mest minnesvärda ögonblick.
Solänget. Som fjunigt fan så var jag och en god vän på Solänget där ett antal Modospelare skulle finnas på plats. Bland andra så var Daniel Sedin och såklart #9 där. Om jag inte minns fel så var det någon slags minigolfbana där och klubborna var inte golfklubbor utan Modospelarnas. Efteråt så fick jag Werners, min kompis fick Daniel Sedins. Min kompis föreslog att vi skulle byta, inte en chans svarade jag. Någon säsong senare så flyttade Sedin till Nordamerika och kompisen var glad att vi inte bytte. Jag med.
Psykbryten. Detta har inte bara varit positivt, då det kostat många utvisningsminuter som i sin tur säkerligen lett till en del baklängesmål. Men det är också detta som gjort honom till den han är. Hans passion för att vinna som ibland varit på gränsen till att gå över till dårskap. Varje supporters dröm! Det mest minnesvärda psykbrytet är såklart det i den sk. skandalmatchen mot Djurgården.
Fel färger. Första hemmamatchen med Wernblom i fel bås. Banderollen ”Det finns en hjälte, men han ser föjävlig ut i gulsvart” var underbar. Jag är 100% säker på att hjälten själv tänkte samma sak. Det gjorde ont i hjärtat att se honom i fel uniform.
Återkomsten Efter tre framgångsrika säsonger i fel uniform så återvänder så Mr Modo hem till Örnsköldsvik. Jag tycker inte att han fick tillräckligt stora hyllningskörer vid första hemmamatchen, men bara att äntligen få se honom på isen i rätt kläder igen gav rysningar i hela kroppen. Här visade han att han inte värvades bara för namnet, 27 mål talar sitt tydliga språk.
Målen Modos meste målskytt genom alla tider. Den som sett Werner göra mål vet att han alltid blir lika glad, vare sig Modo leder med 6-0 eller ligger under med 0-6 så jublar han som om Sm-guldet vore bärgat.
Ett axplock alltså… Nästa hemmamatch är mot Skellefteå den 17 november. Lita på att det kommer bli stora hyllningskörer och många tårfyllda ögon. Många pratar om att #9 ska upp i taket. Själv vill jag inte det, jag kommer att hoppas in i det sista att Modo tar sig till Sm-final och om Modo är i ett läge då guldet är säkrat, slänger man in Werner. Om någon är värd att få uppleva ett guld så är det han.
Sen skall tröja #9 aldrig användas igen.
Okej, är detta en orealistisk dröm, men låt mig åtminstone få drömma vackra orealistiska drömmar, denna mardrömmens dag.
Jag kommer att minnas Stridsvagnen med hjälmen alldeles för högt, den omöjliga ’Uffe Dahlén-sneställningen’ av skridskorna och inte minst den enorma passionen och glädjen.
Tack för allt, Magnus Wernblom, för mig inte bara spelade du i Modo, för mig så är du Modo.