Minnen av en hjälte
Dags för Johan Nordin att berätta om sina minnen efter att Modos störste profil redogjort att karriären är över. I denna artikeln berättar Johan om förvåningen över beslutet och de känslor #9 gav upphov till under sin karriär.
Ni vet det där att man alltid kommer ihåg vad man gjorde när något kritiskt eller speciellt händer. Den där speciella känslan när man nås av en antingen väldigt positiv eller negativ nyhet. Den stannar kvar hos en. Etsas in.
Som 11 september ni vet. När två plan plötsligt kraschade in i World trade center. Man kommer ihåg exakt var man var. Att jag precis kom hem från en föreläsning på högskolan i Borlänge, precis vid tidpunkten när det andra planet kraschade in i det andra tornet.
Detta i jämförelse med samtalet jag fick på tisdagsmorgonen är förstås makaber. Men ni vet vad jag menar. "Är det sant?", hördes det i andra sidan luren. "Har Werner lagt ned? Är han borta?". Samtalet kom från en kamrat som just denna vecka befinner sig bortknuffad från samhället uppe i en fjällstuga i norra Sverige.
Hur ska det här gå?
Självklart hade jag ingen aning om vad han pratade om, men kort därefter var allt bekräftat. Modos störste hade givit upp. Det var slut. En epok i graven. 17 år. Sjutton. Under hela den perioden man egentligen följt med hockeyn har Magnus Wernblom funnits där. Man har skrattat med honom, man har gråtit. Framförallt så har man varit förbannad när Magnus varit förbannad.
Kort därefter kunde man bekräfta nyheten till kamraten och allt blev tyst. Man visste som inte riktigt vad man skulle känna. Under denna säsong har man inte riktigt känt igen den gamle slitvargen. Det har funnits stunder då man faktiskt inte förstått varför Werner ens fått vara på isen. "Men i slutspelet, då jävlar" har man fått höra, man har självklart tänkt det själv. Jag tror alla tänkte så, utom Wernblom. Den här gången fanns det inget mer att ge.
Innerst inne kanske man förstår honom. Men samtidigt så känns det så otroligt tungt. Ingen mer Wernblom liksom, finns det verkligen en hockeyvärld utan? Hur ska det här gå?
Minnen, så många minnen. Många tänker förstås på Djurgårdsspektaklet som slutade med att Jan-Axel Alavaara och Werner blev långtidsavstängda. Men jag tänker nog främst på det förhållande som vår legend hade med Malmö Redhawks. Skulle väl gissa att den eggen vässades speciellt under Malmös storhetstid, då man bland annat slog Modo i en klassisk final 1994.
I alla fall, detta utspelade sig i en helt vanlig grundseriematch. I Kempehallen. Magnus Wernblom råkar efter en situation framför målet tappa klubban. Spelet vänder och Wernblom prioriterar att försöka hämta sin klubba istället för att följa med spelet hemåt. Precis innan Werner hinner fram till klubban hinner dock Malmös målvakt för kvällen, Andreas Hadelöv, plocka upp klubban och slänga ned den i vänstra sarghörnet. Märkbart irriterad åker Werner dit och plockar upp den, en normal eller så kallad "vanlig" spelare hade nog börjat jobba hem efter det. Inte Magnus. Istället sätter han full fart tillbaks till Hadelöv och trycker honom med hjälp av klubban upp på målribban. Hadelöv sprattlar som en fisk några sekunder med båda skridskorna lyfta från isen innan Wernblom släpper taget och sätter fart hemåt.
Make it count
En typisk Wernblom grej liksom. Jag vet att man inte ska hylla såna här saker i en så pass officiell krönika som denna. Men jag tycker det karaktäriserar denne profil och gigant på ett bra sätt. Lika hatad som Wernblom är överallt annars. Lika älskad är han i Övik. Det är nästan så att älskad är en underdrift.
Vad ska du göra nu Magnus? Vad ska vi göra nu? Det finns ingen som ersätter Mr. Modo. Personligen tror jag inte vi får ser något liknande igen. Efter några dagars reflektion känns det tomt. Precis som många andra sagt redan så hoppas jag han kommer hyllas av föreningen. Självklart ska tröjan upp högt i taket och numret pensioneras.
Jag hoppas laget spelar för Wernblom nu, ser det här som en morot. För det här är, med eller Werner - Wernbloms säsong. Hans sista. "Make it count", grabbar. The king has left the building.