Krönikeserie: Avsked till Magnus Wernblom. Del 5: Legendariskt hjärnsläpp
Så var det dags för Ylva Westerlund att berätta om sin relation till allas vår nummer nio som nu har bestämt sig för att ge upp sin karriär som hockeyspelare.
När jag fick beskedet att en av mina största idoler i Modo skulle lägga skridskorna på hyllan blev jag minst sagt chockad. Först förstod jag inte alls varför (det gjorde nog ingen egentligen) eftersom jag inte har kunnat följa Modos säsong så här långt så pass mycket som jag har velat. Dessutom ville jag inte tro på det, men till slut tvingades jag inse den obekväma sanningen: Mr. Modo ska sluta spela ishockey.
Med risk för att upprepa föregående krönikörer ska jag nu dela med mig av mina minnen och tankar om "Werner". Med en klump i magen och vemod i blick.
***
För ungefär fem jular sedan fick jag min första matchtröja. Jag fick den av min morbror och han lovade att jag kunde få både nummer och namn på den om jag ville. Valet av nummer var nästan självklart: 9 – precis som Magnus Wernblom. Namnet blev dock ”Ylva”, med motiveringen ”det är ju min tröja, inte Wernbloms”. När jag sedan skulle få min tröja signerad av laget hälsade jag att Wernblom skulle skriva inuti nian och alla andra på sidan om.
För de flesta modoiter har just nummer nio alltid varit något speciellt. Nummer nio är en ikon, en legend, en hjälte. Modos meste målskytt, buskigaste slutspelsskägget och en fighter utan dess like. Kärt barn har som bekant många namn. Och folkkär var – och är – han, Magnus Wernblom. I över tio år har han troget tjänat sitt Modo, med undantag för ett par år i Skellefteå. Inte ens då slutade vi älska honom, ”Werner” var ändå våran kung – även om han såg förjävlig ut i svart och gult. Till skillnad från andra storheter som ”Foppa” och ”Macke” prövade Wernblom aldrig sina vingar ”over there”. Kanske var det därför som han också kändes så jordnära och ”på riktigt”. En vanlig kille, som bara råkade vara isens kung.
Mitt starkaste minne av Magnus Wernblom är från en match mot Djurgården. Det var en av de sista säsongerna i Kempis och eftersom detta var en lördagsmatch var det knökfullt på ståplats. Jag och min kusin bestämde oss därför för att ställa oss hos bortaklacken (Gud hjälpe och förlåte oss) för att se bättre. Modo befinner sig i anfallszonen när DIF lyckas rensa och en av deras spelare satsar på att kontra. Magnus Wernblom jagar efter honom och ser ut att kunna hinna före. Då – helt plötsligt – saktar ”Werner” in och omfamnar Djurgårdaren bryskt bakifrån och pucken går till icing. Självklart får han gå och sätta sig på botbänken och ingen fattar någonting. Varför gjorde han så? Han hade ju kunnat ge motspelaren en tryckare in i sargen istället, eller sträcka fram klubban och slå undan pucken – men inte Wernblom. Han fick hjärnsläpp. Jag tror att jag skrattade åt det hela efteråt, det var bara så konstigt - och så typiskt. Matchen då? Modo vann med 5-4 och det avgörande målet gjordes av... Magnus Wernblom, vem annars?
Någonting annat som också var typiskt Wernblom var hjälmen. ”Varför har han ens ett visir om han hela tiden ska skjuta det bakåt?” brukade jag tänka. Det spelar ingen roll, det var bara ett av hans kännetecken, helt enkelt. Precis som hjärnsläppen och – såklart – målen. Det finns nästan ingen större fröjd för ögat än att få se ”Werner” måla. Helt ärligt. Många av målen var så kallade ”grismål”. Wernblom stod och bökade framför mostsåndarens kasse och så fort pucken kom i närheten var han där med klubban och lyckades tråckla in den i nät – till publikens enorma jubel. Det stavas ljuv nostalgi.
***
I skrivande stund har jag precis sett ett klipp från när Wernblom hyllades i Swedbank Arena i förrgår (måndag). Det skär i hjärtat att jag inte kunde vara där – men God bless the Internet! - och delta i firandet när tröja nummer nio hissades upp i taket. (Matchresultatet hade jag dock klarat mig utan…)
Nu är det nog dags för mig att sätta punkt för den här gången. Jag konstaterar att det finns ingen som Magnus Wernblom och han kommer alltid att var en av mina stora förebilder. Han är en legend, han är Mr. Modo och för alltid älskad och saknad av oss alla. Så...
TACK Magnus och lycka till med allt du tar dig för i framtiden!
