Krönika: Passion
Krisen är farligt nära i Örnsköldsvik och idéerna är många på hur Modo ska ta sig ur den. De flesta verkar överens om att bristen på vilja är den stora orsaken till de ständiga nederlagen - men är det allt?
Det är juluppehåll i elitserien och spelarna hinner precis med att avnjuta det årliga julbordet innan säsongen återupptas på annandagen. Överraskningarna har varit många och lag som Rögle, Skellefteå och Luleå har firat stora triumfer, något som också satt ett stort avtryck i tabellen. Skellefteå leder, Luleå har lagt beslag på andraplatsen och på förhand nederlagstippade Rögle har stått för flera bragdartade insatser och infinner sig på en fullt acceptabel åttondeplats.
Men samtidigt som norrlandslagen och Rögle kan fira jul med ett leende på läpparna är det desto bistrare minner hos lagen som harvar under slutspelsstrecket. Djurgården finns där, precis som Södertälje och Timrå. Men kanske mest häpnadsväckande av allt: Modo finns där. Laget som innan det första landslagsuppehållet kunde titulera sig själva som serieledare och var innehavare av seriens hetaste förstakedja befinner sig efter hösten på en mindre angenäm niondeplats. Defensiven läcker, offensiven kärvar, nyckelspelare har svikit och Ö-viksgänget har sett allmänt loja ut.
Precis som det finns anledningar till det mesta här i livet finns det anledningar till att Modo befinner sig där de gör. I det här fallet är det bara lite svårare att lista ut vad som är själva anledningen. När ett lag går dåligt brukar kritiken alltid riktas åt ett håll - Tränaren. Harri Rindell värvades för att väcka gamlingarna, något han inte riktigt lyckats med fullt ut. Svartvadet, Salomonsson, Jonsson och alla andra rutinerade herrar har sett lika oinspirerade ut som under fjolåret. Att man undanslapp den värsta kritiken i inledningen av säsongen berodde till stor del på förstakedjan som dominerade under långa stunder.
Jag har tyckt mig se en markant förändring hos det äldre gardet under de senaste två säsongerna. Efter att det efterlängtade guldet äntligen erövrades till Örnsköldsvik försvann något från en del av spelarna. Den vinnarinstinkten och beredskapen att offra allt för att lyckas finns inte där längre, något som blev extra tydligt då Modo fick respass av ett betydligt vassare Timrå i kvartsfinalerna i våras.
Många hävdar att det är bristen på vilja som föranleder det mediokra spelet, något som låter som en möjlig delförklaring i mina öron. Men det krävs ännu en ingridiens för att allting ska fungera; Passion. Bristen på Passion hos majoriteten av Modospelarna har varit övertydlig den senaste tiden. Om man inte känner någon genuin glädje i det man håller på med så kan man vilja hur mycket som helst – i det långa loppet fungerar det ändå inte. Utan Passion fungerar ingenting.Passion och vilja går inte hand i hand och kommer aldrig att göra det. Passion är en sak, vilja en annan.
Och visst svider det i hjärtat när man som supporter ser tecken på att spelglädjen saknas. Vad det beror på är svårt att säga, kanske Svartvadet, Salomonsson, Jonsson och Hedin och några till känner att de är nöjda med karriären. Kanske kommer spelglädjen tillbaka så småningom men då är frågan: Hur länge kan vi vänta?
