Krönika: Kärlek och jävlar anamma - nu kör vi!
För två år sedan var Modo på topp. Svenska mästare i ishockey. Man var inte det bästa laget i grundspelet, men den 14:e april 2007 var det Modo som (äntligen!) fick höja bucklan. Idag ser läget något annorlunda ut, man har gjort en rejäl modifiering av truppen och föreningen och har precis börjat resan tillbaka. Ylva Westerlund spekulerar fritt om Modos kommande säsong i Röda Vita Grönas krönikeserie kapitel fyra och vill gärna lyfta fram lagets ungtuppar.
Man ska inte ropa hej, men visst ligger det någonting i luften? Detta har redan blivit flitigt omdebatterat i x antal månader, men det tål att upprepas: nu är det hög tid för en nystart i Modo Hockey. Man har gjort förändringar som varit ytterst nödvändiga och som det så fint heter; bättre sent än aldrig. Ut med det gamla, in med det nya. Just det nya är för mig det som är mest intressant i år.
Det har varit många och långa diskussioner angående den allt mer sinande tillväxten i plantskolan Modo Hockey och man undrar; var har de tagit vägen? De där unga och lovande talangerna à la Andreas Molinder och Victor Hedman som sägs bli nya Forsbergs eller Sundströms. De finns, helt klart, men tar Modo tillvara på dem? Letar man tillräckligt noga? Jag tror att man vinner mycket på att använda sig av sina egna, det hjälper till att stärka sammanhållningen i föreningen och om man ser att det faktiskt finns en stor chans att lyckas i A-laget är det en rejäl morot. Det motiverar en att kämpa lite hårdare, bli lite vassare och helt enkelt ge allt. Man käkar taggtråd till frukost och kliver ut på isen med en stor dos jävlar anamma. För att inte tala om hjärtat. Det evigt bultande Modohjärtat. The Heart of Hockey. Den senaste tiden i allmänhet och den senaste säsongen i synnerhet, har pulsen känts oroväckande svag men jag tror att man sakta men säkert är på väg att pumpa igång det igen.
Modo har förmodligen lärt sig av läxan och skakat av sig sina bekymmer. Man har insett att man inte längre kan leva enbart på gamla meriter. Mästartiteln varar ju faktiskt bara några månader innan det är dags för nya tag. När den första pucken i Elitserien 09-10 släpps i slutet av september är säsongen återigen ett blankt blad. Vad som helst kan hända i ishockey och är man inte beredd på det, ja, då blir det tufft.
Jag vill inte påstå att Modo drabbades av hybris efter guldet, men nog var det i alla fall något nära besläktat som slog till. Den kämpaglöd och krigarinstinkt som vi förut var så vana att se verkade många gånger som bortblåst. Ingen match var den andra lik. Den senaste säsongen var... ja, inte mycket att hänga i julgranen. Fiasko. Överskattade spelare. Ingemansland. Vi var helt enkelt inte bättre än så här. Jag tror att det blev en väckarklocka som heter duga, äntligen gjorde man slag i saken. På bästa Obama-maner. It's time for a change. Yes we can!
En del av förändringen stavas ungtupparna. Det är de som kliver fram när de högsta hönsen somnar på eller helt enkelt faller av pinnen i mitten av tredje perioden mot Brynäs, en blöt och jävlig torsdag i november. Det är de som alltid spelar på vilja, med stort hjärta och mycket jävlar anamma. Det finns inget mellanläge för de här killarna, fullt ös medvetslös! Med vilja och kärlek kommer man långt, kanske till och med hela vägen. Nu är det – på riktigt och på allvar – dags för killar som Molinder, Westin och Espeland att verkligen visa framfötterna och till slut ta över taktpinnen när Svartvadet, ”Salle” och Sundström tappar – eller släpper – den. Jag är nästan enbart positiv till årets trupp, den är en salig blandning av allt man behöver för ett SM-guld. Nu gäller det bara att ta till vara på den och hålla ångan uppe, hela vägen fram.
***
Måste även påpeka att jag är lite skeptisk till att Modo valt att låna ut Michal Zajkowski till Sundsvall. ”Zacke” kommer att få den speltid han så väl behöver och kommer säkerligen förvalta den mer än väl, men enligt mig är det hög tid att han får den tiden i Modo – nu. I våras ville man absolut inte släppa honom och man talar varje år gott om hur han verkligen kommer att blomma ut mellan stolparna. Jag väntar fortfarande på den satsningen och förmodar att jag (tyvärr) får fortsätta att vänta ett bra tag till. Inget ont om nyförvärvet Roman Malek och talangfulle (men något oerfarne) Niklas Svedberg, men jag ser inte logiken i detta beslut. Inget ont som inte för något gott med sig, men jag hade naivt nog förväntat mig att få se mer av ”Zacke” i vinter – förgäves.
***
Nu finns det bara en väg att gå: full fart framåt!
Läs även tidigare krönikor i denna serie:
7/9 - Del 3: Norsk spelglädje - en avgörande faktor
24/8 - Del 2: Respekt och glädje - nyckeln till framgång
17/8 - Del 1: Modo är tillbaka på noll
