Krönika: I mina ögon är de hjältar
När Modo årgång 09/10 lämnade AXA Sports Center med spruckna slutspelsdrömmar kände jag medömkan. Men inte för Modo utan för två av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna som inte fick slåss om SM-bucklan.
Att se barndomskompisarna Peter Forsberg och Markus Näslund i karriärens sista andetag kämpa tillsammans för att rädda sin fosterklubb och chansen att slåss om ett SM-guld var en obeskrivlig känsla. Man gjorde allt för att vända ett vilset hockeylag på rätt köl men misslyckades precis med att ta det i hamn.
Hockeysverige kan tycka det är ett fiasko – jag gör det inte. Inte med tanke på de förutsättningar som man inledde räddningsaktionen med.
När Markus och Peter äntrade isen inför mötet mot Rögle den 28 november låg Modo sist. 24 omgångar hade spelats och det fanns i princip inget som tydde på en förbättring. Modo var en förening som störtdök mot kvalserien. Man riskerade inte bara sin elitserieexistens utan hela sin existens överhuvudtaget.
Det är viktigt att komma ihåg att Markus och Peter inte bara räddade Modo från kvalserien. Man ökade dessutom föreningens chanser att bygga ett slagkraftigt lag även för nästa säsong. I och med att två av Sveriges största hockeystjärnor anslöt till laget fick Modo oerhört mycket publicitet och framför allt höjdes publiksnittet avsevärt. I oktober förra året var snittet i Swedbank Arena 5 659. Två månader senare var det 6 972. En enorm skillnad rent ekonomiskt.
Diskussionen huruvida det var rätt eller inte att plocka in Markus och Peter tycker jag är onödig. Det hade varit en helt annan sak om diskussionen hade ägt rum inför säsongen, men att som jumbolag i elitserien börja satsa på unga och oprövade spelare skulle vara korkat.
Jag hoppas att grabbarna förstår hur mycket deras insats har betytt för Modo. Man räddade inte bara föreningen Modo utan skänkte en otrolig glädje till oss modoiter varje gång man stod på isen tillsammans.
Det var liksom skit samma hur jävlig dagen än var; man visste att man hade någonting magiskt framför sig varje kväll när Foppa och Näslund lirade.
Det kanske inte alltid såg fullständigt lysande ut och Peter bommade en del matcher men bara genom att befinna sig i laget fick man åtminstone mig att sitta som en idiot och småle framför TV-skärmen.
Nu ser det ut som att Markus kommer lämna hockeyn för evigt och att Peter kanske kommer att göra samma sak.
Tiden får utvisa hur det blir, men om det här var deras sista framträdande tycker jag inte att man lämnade scenen som förlorare.
Inte som vinnare, men inte heller som förlorare.
